9. Den skakande och rädda flickan

Försiktigt trycker han ner handtaget och kliver in i huset. Klockan är runt halv sex och solen har precis börjat gå upp. Det svaga ljuset utifrån är knappt tillräckligt för att vara till någon hjälp. Ett svagt ljud hörs från övervåningen, ett lågt snyftande, dovt och livrätt gråtande. Han börjar gå snabbare mot övervåningen. 'Mamma är inte hemma i natt för hon jobbar så det måste vara min lillasyster som gråter' Han rör sig för snabbt, snubblar på första trappsteget och ramlar. Snabbt kommer han upp på fötter igen och börjar springa upp för trappan. Snyftandet är högre nu och det skär i hans hjärta. Ljudet kommer från hans föräldrars rum. Dörren slår han upp med en smäll. Han ser sin pappa sova i sängen, ljudet på tv:en är väldigt högt och hans älskade och bräckliga syster ligger i sin säng i hörnet och gråter högt. Fast att hans blod kokar av raseri och rädsla försöker han att lugna ner sig själv. Han går försiktigt fram till sängen där hans lillasyster ligger. När han lutar sig över henne och försiktigt stryker hennes hår, vänder hon sig om och ser rätt på honom. Utan att säga något sätter han pekfingret framför munnen. Men gråten i halsen nickar hon och försöker lugna sig själv. Han lutar sig ännu mer och lyfter upp den skakande och rädda flickan, med sina blodspränga ögon, sitt svarta hår och sin bleka hy ser hon ut som en flicka från en gammal skräck film. Han bär henne tyst och försiktigt ut ur rummet. Hon kan inte stanna här.

8. Jag släpper aldrig taget om dig....

Kylan och mörkret omsveper honom. Septembernätterna som nu gått över till oktobernätter var kalla och blåsiga, med regn piskande mot ansiktet och inte en själ på gatorna. Men vad kan man förvänta sig vid halv ett på en tisdags natt? Mörka och ogästvänliga gator leder honom, han vet precis vart han ska gå. Hem till henne, utanför har han varit så många gånger på natten, utan att hon vet om det, det är bäst så. Lyckligtvis ligger hennes hus inte långt från hans eget och det ligger ganska ödsligt. Inga lampor som kan avslöja honom och inte snokande grannar som kan ringa polisen. Längst ner på en ödslig återvändsgränd ligger det, stort och rött. Ett gammalt hus som ser ut att vara taget rakt ur en dålig skräckfilm. Staketet runt huset är typiskt vitt. Många skulle säga att huset är från en av deras mörkaste mardrömmar, men han drömmer de finaste drömmar om huset varje dag. Underbara drömmar om den söta flickan som bor där. Tyst och försiktigt öppnar han grinden och börjar gå uppför stigen fram till huset. Han muttrar och förbannar grusgången som knastrar under hans fötter, varje steg utlöser ett explosion av ljud som kan avslöja honom, eller så uppfattar han det. Äntligen når han huset och stenläggningen framför den. Han smyger sig snabbt runt huset till dess baksida där han vet att hennes rum ligger. Hans mörka kläder maskerar honom i den svarta oktobernatten. Balkongen på baksidan ligger precis utanför hennes rum och är perfekt att klättra på. Han börjar klättra och inser att det är svårare än det ser ut, men samtidigt tackar han någon högre makt, vilken som helst, för att han är smal och smidig. Det underlättar utmaningen avsevärt. Han når balkongens topp och klättrar över räcket. Nöjd sträcker han på sig, skakar liv i sina ben igen och ler för sig själv. Utsikten från balkongen, även i mörkret, är otrolig. En liten sjö speglar månens ljus och bildar en perfekt reflektion. Den närliggande skogsdungen verkar bada i månens ljus och själar från andra sidan verkar slingra sig fram genom träden.

Men han har inte tid eller lust att beundra utsikten, han har saker att göra. Han inspekterar dörren, låst. Men fönstret vid sidan om är öppet på glänt. Hans hjärta hoppar till och han händer börjar skaka. 'Jag har en sån otrolig tur!' Han lirkar försiktigt upp fönstret, aktsam för att inte göra det minsta ljud. Handen når precis handtaget på dörrens insida och han vrider tyst om det. Han smyger sig in i rummet, mörkt så klart, inte mycket som avger ljus. Som tur är så lyser månen upp rummet en del. Hans ögon lyckas till slut att vänja sig vid det knappa ljuset och han ser sig om i rummet. Ganska stort, för mörkt för att avgöra några färger i rummet, ganska lite möbler men med kläder sprida över hela golvet. Tills slut når hans blick det ena hörnet och hans trötta ögon möts av det finaste han vet; synen av flickan som han älskar så mycket, sovande i sin säng. Så rofull och så vacker. Hans ögon börjar faktiskt tåras lite, men baksidan av handen tar fort bort spåren från det. Ena foten försiktigt framför den andra börjar han röra sig runt i rummet. Han undersöker allt han kan hitta, hennes kläder på golvet, allt från långärmade tröjor till underkläder, bilder på hennes skrivbord, bilder på henne och "tjuven" tillsammans. I ren ilska tar han dem och stoppar i fickan, han tar även hennes mobil från skrivbordet, letar upp "tjuvens" nummer, skickar ett sms med sådant innehåll som inte bör nämnas och tar till sist bort hans nummer. Nu rör han sig mot sängen med den sovande skönheten, han ställer sig vid sängens sida, böjer sig fram, doftar på hennes hår, han huvud snurrar av den berusande doften och han klappar henne försiktigt på kinden. Kinden är varm mot hans kalla fingrar och ett svagt leende sprider sig över både hans och hennes läppar. Sedan kommer han ihåg varför han egentligen är i hennes rum, han stoppar handen i bakfickan på de svarta jeansen och tar fram en papperslapp. Han vecklar ut den för att inspektera både stavningen och budskapet på den: "Du och jag för alltid tillsamman. Jag släpper aldrig taget om dig och du kommer att älska mig snart. Så snart vi är ensamma utan störningar kommer kärleken att spira mellan oss. Jag älskar dig i all evighet! <3". Lappen var skriven på datorn för att undvika att hans handstil skulle kännas igen, och allt på pappret verkar vara i ordning. Han lägger bredvid hennes glasögon på nattduksbordet. Återigen lutar han sig över henne, men denna gång ger han henne en svag puss på kinden. Han vänder sig om, snabbt innan han kommer på andra tankar, och går försiktigt ut ur rummet, ut till månens ljus på balkongen, med en tår i ögat och en lycka som är obeskrivlig...

7. Jag är ostoppbar!

En vecka har passerat sedan det hände. En ensam och mörk vecka. Han har inte skrivit till henne överhuvudtaget och han har bara legat hemma och varit sjuk. En rejäl förkylning är priset han fått betala för sitt försök att avsluta allt. I sin grotta har han suttit, i mörkret, ensam i tystnaden. Precis där han vill vara när han behöver rensa huvudet. Att inte skriva till henne, skär i hans hjärta och själ, han känner sig övergiven och sviken. 'Hon har en annan', tanken snurrar i hans huvud. Han kan inte bli av med den och den äter upp honom inifrån. Liggandes i sängen med datorn bredvid sig, musiken fyller hans huvudet och han försöker sluta tänka. Basen skakar om hans hjärna och sången lugnar hans själ. Ett svagt leende sprider sig på hans läppar. 'Jag är stoppbar!', tänker han nöjt. 'Inget kan stoppa mig så länge jag har henne'. På skakiga och svaga ben ställer han sig upp och går ut ur rummet. Det är dag för honom att visa för henne att han är den hon ska vara med.