(II) 2. "Då var det dags"

Han sitter, som han alltid gör, avslappnat och hängigt i den mjuka stolen. Ögonen snurrar runt i dess hålor i hopp om att se allting som finns i hans omgivning. Öronen lyssnar febrilt varenda ljud och snappar upp konversationer som är ämnade för andras öron. Det kliar i hans fingrar av rastlöshet och han överväger starkt att gå därifrån. Men han beslutar sig för att sitta kvar, det är bäst så. Som en ensam fluga fortsätter han att bevaka sin omgivning. Ett gammalt, klassiskt kontor är vad han ser. Med slitna möbler som sett många drömmar och förhoppningar komma och gå. En skabbig heltäckningsmatta som känt vikten av hundratals förvirrade fötter ligger på golvet. Väggarna är målade i den slitna gula färgen som verkar vara standard hos alla myndigheter. Hans snabba och oroliga andetag drar in den unkna luften i hans lungor. Luften är tung och fuktig, full av nervositet, förtvivlan och krossade drömmar. Men det finns även en svag känsla av hopp. Kanske hopp om ett bättre liv, eller hopp om att slippa vara rädd.

Ögonen fortsätter att långsamt och metodiskt söka igenom rummet. Där finns precis de personer man väntar sig ska sitta i denna myndighetens kontor. I ett hörn sitter en ensam man, hans bästa år har passerat men har ändå många år framför sig. Han tuggar nervöst på sin läpp och hans vitt uppspärrade ögon flyger runt i jakt på någonting som kan få honom att återfå sitt lugn. Skammen äter upp honom inifrån. Han borde inte sitta här, han borde vara hemma med sin familj, eller sitta på sitt jobb. Hans svarta kostym och väl putsade skor skvallrar om ett bra, välbärgat jobb. Men någonting håller honom därifrån, någonting har fått honom att sätta sig där i hörnet med paniken pulserande från hans ögon. Men vi kan inte veta vad, vi kan endast spekulera.

Vid ett fönster sitter en ung flicka. Hennes blonda hår överglänses endast av hennes bleka ansikte. Hennes lilla bräckliga hand fingrar orolig på hennes mage. Blicken är borta, tankarna har svävat iväg. Hon ser inte mannen som stirrar på henne från andra sidan rummet, och hon märker inte att kvinnan som sitter bredvid henne prata med henne. Uppmärksamheten är någon annanstans, den är i framtiden, den är åtta månader framåt. Då hennes liv kommer att förändras mer än hon kan förstå. Kvinnan bredvid sträcker ut sin hand och rör vid den unga flickans axel. Den unga kroppen hoppar till, som om hon fått en stöt eller sett någonting som skrämmer henne djupt. Hon vrider irriterad sitt huvud och tittar på kvinnan bredvid sig. De två utbyter några meningar och med hjälp av en myriad av rörelser och gester lyckas de få förmedla sitt budskap till varandra.

En man i sina sena tonår går in i rummet. Han bär jeans, som så många andra, men hans är vita och fulla med hål. Skjortan, svart och urtvättad, hänger slappt över hans spinkiga kropp. Det långa svarta håret slänger vid varje steg och de gröna ögonen lyser av hopplöshet. Han går fram till informationsdisken och står länge där och pratar med den medelålders kvinnan som jobbar där. Man kan tydligt se hur mannens humör snabbt blir sämre och sämre. Till sist börjar han skrika och svära. Svordomar och långa utdragna ramsor om hur den stackars kvinnan ska brinna i helvetet och hennes barn ska födas efterblivna och hatade. Sedan stormar han ut ur kontoret och på vägen sparkar han i sönder en lampa och går in i en liten pojke som faller omkull och börjar gråta. Tystnaden lägger sig sedan återigen i rummet. Men denna gång är den om möjligt ännu mer pinsam.

Precis innan den pinsamma tystnaden tagit kål på honom kommer en lång smal kvinna ut ett rum i slutet av rummet. Med en kolsvart, lång, tajt kjol och en svart kavaj såg hon ut som en riktigt arg och kall person. Det långa svarta håret gjorde bara detta intryck ännu starkare. Hennes gång var snabb, som om hon var stressad, hela vägen igenom rummet mumlade hon någonting för sig själv. Till sist stannade hon. Hon stirrade på pojken som slappt halvlåg i en stol. Inte ett ord yttrade hon och ändå förstod han. Det var någonting i henne blick som brände i honom, liksom som känslan av skam och förnekelse svider inuti en människa. Han drar sig långsamt upp och stolen. Fötterna har somnat efter att ha vilat så länge och han vacklar till. Snabbt lyckas han att återfå balansen och han pustar högt innan han motvilligt följer efter kvinnan med det svarta håret. ”Då var det dags” tänker han trött.

(II) 1. En ny start

Så många timmar gick innan hjälp kom till huset. Men hjälpen var inte en ambulans eller en polisbil. Mamma, denna saknade ängel som lämnat dem, hon återvände äntligen och hon fick allting förklarat för sig. Hur alkoholen tagit över deras pappa och förvandlat honom till det hemska monster han till slut var. Och hur detta monster plågat hennes två barn. Med våld och lekar som inte borde existera. Hon fick veta att hennes dotter nu var hos två främlingar som, mot alla odds, tagit hand om henne i drygt en vecka. Hon vet inte vad hon ska göra. På golvet i hennes sons rum ligger hennes man, mannen som hon en gång älskade men nu hatar med hela sitt hjärta. Så hon gör det enda hon kan göra, hon lyfter på luren och ringer till polisen, den räddning som borde ha kommit i första början. Så i tystnad åker Demonen och Ängeln i samma polisbil. Inte ett ord sägs, kanske på grund av den dåliga stämningen eller kanske på grund av att Demonen är medvetslös. Där sitter hon nu, Ängeln som tillbringar den mesta av sin tid i himmelen och hjälper andra människor, i en polisbil med allt förlorat. Eller så känns det för henne i alla fall, hennes dotter vet hon inte vart hon är och sonen rymde hemifrån efter att han berättat allting. Hennes demon till man vill hon aldrig träffa igen och i en sådan liten stad kommer ryktena att sprida sig snabbt. Vännerna kommer att titta snett på henne och hennes föräldrar kommer att sitta med telefonen vid örat hela tiden. Framtiden ser så osäker ut för henne just nu. "Vad ska hända med barnen?", "Kommer Demonen att dömas?" Hon vågar knappt tänka framåt, hon måste ta det här ett steg i taget och reda ut det här. Men för tillfället är allt hon kan göra att titta ut genom det kalla fönstret i polisbilen och be om att hennes barn mår bra.

Jag såg dig idag II

Det är här som denna berättelse äntligen får ett slut, eller i alla fall en avbrytning. Demonen har förintats och offret är i säkert förvar. Men allt är inte över. Endast första delen har passerat och så många frågor är obesvarade. Så låt mig berätta för dig om allt som hände efter denna våldsamma avslutning. För det finns så mycket kvar.

14. "Vad i helvete händer?"

Klockan är fyra och novembermörkret har börjat lägga sig. Med huvudet fullt av tankar går han ner för gatan mot sitt hus. Han ska bara lämna sin väska och sen ska han iväg och se henne. De få timmar som passerat sen han såg henne senast känns som en evighet för honom. De känns som en plåga som han överlevt, som om han blivit torterad i flera år men aldrig talat, som om hans hjärta slutat slå. Med släpande steg går han, som vanligt, huvudet lågt och med krökt rygg. Han går som han försökte gömma sig för omvärlden, han vill inte att folk ska se honom, men han vill att hon ska se honom. Han vill att hon ska prata med honom, han vill att hon ska bry sig om honom, han vill att hon ska hålla honom och han vill hålla henne. Det är en endast en dröm, men han ska få henne att inse att han är den som hon behöver. Tankarna drar in honom i en drömvärld där endast de två existerar och ingen annan behövs. En underbar plats sprider ut sig inför hans inre syn. En perfekt värld där det endast finns två personer och de älskar varandra djupt. En värld där inga problem existerar, inga mentalt sjuka pappor, inga mammor som arbetar hela tiden och inga falska vänner. Endast de två och där vill han stanna. Men som så mycket annat här i livet tar drömmen slut, han är tillbaka på den mörka och kalla gatan. Kylan biter i hans kinder och fingrar. Hans ögon fastnar på något på marken en bit bort. Han stannar och tittar på håll, sen går han fram för att undersöka det. Det är efterlämningarna efter alldeles för mycket sprit och alldeles för lite fast föda. Stanken av det som mest liknar grumligt vatten är avskyvärd, och den får honom nästan att spy. Han skyndar vidare mot sitt hus. Dörren står på glänt och inomhus är det kolsvart. Mörkret förvånar honom inte, när mamma inte är hemma är huset alltid mörkt. Pappa föredrar att sitta i mörkret och hälla i sig spriten som långsamt förstör honom. Varför pappa vill sitta i mörkret vet han egentligen inte, kanske för att hans ögon inte orkar med ljus, kanske för att han skäms, kanske för att ingen ska se honom eller kanske för att han däckar innan han hinner tända. Han släpper funderingarna på sin pappa och kliver in i huset.

Mörker och svaga konturer, det är allt han ser. Kylan utifrån har dragit sig in i huset och han behåller jackan på. Inte ett ljud hörs, ingenting ovanligt egentligen men någonting känns fel. ”Vad i helvete händer?” Han fortsätter att gå försiktigt in i huset, genomsöker långsamt varje rum. Ingen i köket, vardagsrummet är tomt, badrummet är öde och i tvättstugan finns endast tvätt som legat där alldeles för länge. Han lämnar den tomma undervåningen och beger sig till övervåningen. Kylan har inte riktigt nått hit lika mycket, men det är dumt att lämna jackan nu. Mörkret hänger kvar, han vill inte tända lampan för han vill inte avslöja att han är där. Han går först till sina föräldrars rum, tomt. En konstig känsla sprider sig i magen. Badrummet är även det tomt. Endast ett rum kvar, hans eget. Med hjärtat i halsen och darrande händer går han mot den stängda dörren. Mörkret befinner sig även i hans rum, så gör även tystnaden och skräcken. Långsamt kliver han in i rummet. Svart blir det, svartare än tidigare. Han känner golvets hårda yta träffa hans svaga kropp och ljudet av klockor som ringer i fjärran fyller hans öron. Smärta, igen och igen. Medvetandet börjar glida iväg från honom, men han känner hårdhänta händer greppa honom och lyfta upp honom. Suddigt ser han två blodsprängda ögon. De är så fulla och ilska och desperation att de verkar brinna, och hatet i ögonen lyser så starkt att de skulle kunna lysa upp rummet som de befann sig i. Starka händer med smala långa fingrar håller hans strupe i ett hårt grepp, och en otrolig stank slår honom när hatets ägare talar.
-Vart är hon? nästan viskar denna demon uppbyggd av alkohol och ilska fram. Med en röst som är så vass och kall att det skär i kroppen när han hör den.
-Desperat? frågar han. Med mer mod i rösten än han egentligen har och så rått som kan. Händerna tar ett starkare tag om hans hals och tummarna gräver sig in i strupen. Ögonen börjar fyllas med tårar och lungorna är snart tomma på luft. Armar och ben börjar sprattla utom kontroll och det svartnar för ögonen. Händerna släpper honom och återigen träffar golvet hans nu ännu svagare kropp. Sparkar och smärta riktas mot honom. Om och om igen bränner smärtan i honom. Stopp.
-Vart är hon? Demonen talar igen. Tala om vart fan hon är! Rösten är inte viskande och låg längre, den är hög och full av ilska och hat. I det svaga ljuset ser han denna hemska varelse full av sjuka begär och störda måsten. Demonen står lutad över honom, med händer skakande av vrede och en andning som är rosslande och ansträngd. ”Spriten måste ha förstört honom mer än jag anat” tänker han när han ligger på golvet.
-Har du någonsin varit nykter? frågar han utmanande. Denna gång med mod som är verkligt och en självsäkerhet som han aldrig känt tidigare. Inför demonens förvånade ögon reser han på darrande ben sig upp. Blod rinner ur både mun och näsa, en bultande smärta i revbenen och ett hat brinner i hans hjärta. ”Kanske man skulle av sluta det här? En gång för alla” Han har aldrig varit en våldsam person, han har sällan varit i bråk och de få bråk han varit i har alltid löst sig utan våld. Men det finns ingen fredlig lösning på denna konflikt. Det är slåss eller bli slagen. Fälla eller bli fälld. Utan att ljud svingar han ett slag med sin knutna högerhand. Precis innan knogarna ger demonen den smärta som den förtjänar flyttar demonen på sig och handen flyger förbi. Ett slag träffar honom i bakhuvudet och demonen skrattar nöjt. Han vinglar från kraften i slaget men återhämtar sig snabbt. En spark riktas mot demonens lår och träffar hårt. Demonen stapplar till och ramlar nästan. Då motar han ytterliggare en spark mot demonens andra ben och den faller tungt. Väl nere reser sig demonen inte igen, den ligger endast där och skakar och kämpar för att ta sig upp, men det är förgäves. Han riktar sparkar mot den, sparkar som han så länge velat ge demonen. Allt hat som byggts upp under alla dessa år släpps ut, adrenalinet bultar i han ådror och han känner sig mer levande än han någonsin gjort. Ett skratt börjar växa i hans strupe, ett skratt fyllt av hat och lättnad, ett skratt fullt av lycka och glädje. ”Nu äntligen är det över”. Sparkar fortsätter att regna ner på den nu medvetslösa kroppen på golvet. Där står han sparkandes på den sprit indränkta sorgliga figuren som är hans pappa. Den pappa som han en gång älskade, men nu hatar med hela sitt hjärta. Där står han nu, med glädjen i sitt huvud och sorgen i sitt hjärta.

13. "Vart är hon?"

Yr, vinglig och arg stapplar han in genom dörren. Han vet inte vad klockan är och han vet knappt var han befinner sig. . Det enda han vet är att han mår sämre än vad han brukar göra, men han vet precis vad som behövs för att han ska må bättre. Han vinglar in i huset och upp för trappan till rummet där han, hans fru och hans leksak sover. Dörren står på glänt och ljus strömmar in i hallen där han står. Han tar en sekund för att få huvudet att sluta snurra och golvet att sluta gunga. Sen går han, bestämt och förväntansfullt mot dörren. Han rycker upp den med ett leende på sina läppar och en eld i sina ögon. Men rummet är tomt, ingen leksak att leka med. Ilskan bubblar i honom som kokande vatten och hans syn blir röd. "Hon får inte lämna rummet!", lyckas hans dimmiga hjärna att tänka. Han börjar att gå, så snabbt som är möjligt med en hög promillehalt i blodet, igenom huset. Han söker igenom varenda rum men han finner inte i sin leksak som han behöver så. I desperation finner han en flaska i ett skåp i köket. Den har han sparat fall något allvarligt skulle hända, något som kan vill undvika. På köksgolvet möter flaskans öppning mannens läppar, och med varje klunk som försvinner från flaskan, försvinner en del av mannens förmåga att bry sig om hans leksak, eller allt annat som han förlorat.

När spriten lämnat kroppen och solen rört sig längre längs himlen, vaknar han. På golvet, med knäna vid hakan och kinden är våt av saliv. Synen är suddig och huvudet dunkar kraftigt. Smaken av alkohol dröjer sig kvar i munnen. Han reser sig långsamt upp och lutar sig mot väggen. Illamående griper hans mage och han stapplar mot toaletten. Lutandes över toaletten och med munnen vid öppen, spriten lämnar hans kropp och han mår mer illa nu. Återigen stapplar han in i köket och plockar upp flaskan som står på bordet. Den är nästan tom och han sveper snabbt det lilla som är kvar. Han ser en lapp som ligger på bordet och han plockar upp den. Blicken går knappt att fokusera men långsamt börjar han att urskilja det som står där. "Var är hon? Åh, vad du saknar henne. Vill du leka? Men du saknar något, eller hur? Du kommer inte att träffa henne mer. Inga fler lekar och inget mer våld. Hon är på en säker plats, en plats där du inte kommer att hitta henne. Lycka till med dina sjuka störningar." Rasande, arg, förbannad, ja, allt aggressivt man kan vara. Han springer mot dörren, faller, kravlar sig upp och springer vidare. Ut genom dörren och ut på gatan, där stannar han. "vart är hon?" Han står kvar på gatan, huvudet snurrar till och han faller ner på marken. Där ligger han, mitt på gatan en tisdageftermiddag i solen och inte en människa syns till.

12. Ett meddelande

Värmen i hans säng omger honom. Mörkret skyddar honom mot hans tankar och tystnaden ger honom ro. Det är nästan tid för solen att gå upp och morgonen närmar sig snabbt. Han är ensam i huset, för första gången på otroligt länge har han huset för sig själv. Men han vill inte lyssna på hög musik, sjunga och dansa som tonåringar brukar göra när de är ensamma. Han vill endast njuta av tystnaden. Det är det käraste han har, det käraste han äger och det mest underbara i hans värld. Men lugnet är inte långvarigt, plikter kallar och han har mycket att göra. Motstridigt lämnar han sängens värme och rummets kyla greppar honom som en kall hand. Han letar i det mörka rummet efter rena kläder och klär på sig i tystnad. Han lämnar sitt rum och kliver ut i hallen. Solens strålar har ännu inte träffat denna plats på jorden och hela staden ligger i mörker. En lampa i taket ger honom ett ljus som räcker precis för att han ska kunna se. Han stegar vidare genom hallen, ner för trappan och in i köket. Återigen mörker och han letar efter strömbrytaren till lampan med sin hand. Handen finner den och ljus fyller hela rummet. Papper, penna och ett meddelande. Pappret lämnas på köksbordet och han lämnar huset.

11. En oväntad gäst

Han stannar till och springer in bakom ett träd. Tyst försöker han att gömma sig bakom det, och väldigt försiktigt kikar han fram rund stammen. Han ser sin syster, i pyjamas och med sin nalle i famnen. Hon skakar kraftigt, om det är av köld eller av sorg vet han inte, men han ber att dörren snart ska öppnas. En minut går, han hör sitt hjärtas dova slag i bröstkorgen, vinden som drar i grenarna och sin systers avlägsna snyftande. Han tittar på sin klocka, tre minuter. "De hörde nog inte..." Varenda muskel i hans kropp säger åt honom att springa fram till henne, och krama om henne, men han lyckas kämpa emot och stannar där han är i ytterliggare några minuter. Försiktigt går han fram från sitt gömställe och rör sig mot sin syster som står där alldeles livrädd. Då rycks dörren upp och han tvingas slänga sig ner på marken för att inte bli sedd. Marken är kall och full av grenar som sticker hon över hela kroppen. Han lyfter sakta huvudet och tittar bort mot sin syster. En man står framför henne, drygt fyrtio år gammal, med glasögon och mörkt hår. Han har en morgonrock på kroppen och ett förvirrad uttryck i ansiktet. Lillasystern stirrar på mannen framför henne och man kan se i oron i hennes ögon. Mannen vänder sig om och ropar något in i huset, några sekunder senare dyker en kvinna upp i dörren. Hennes ansikte är trött och hennes kroppsspråk är oroligt. Gester, rörelser och ord som inte går att höra utbyts mellan de två vuxna. Bakom dem dyker en tredje person upp, i gråa mjukisbyxor och ett vitt linne. Hennes blonda hår är utsläppt och hon ser väldigt trött ut. Hon ger sig in i diskussionen, men efter knappt en minut så går hon in igen och lämnar åter de tre på trappan. Diskussionen fortsätter i vad som verkar vara en evighet, men till sist tar de lillasystern i handen och går in. Han reser sig snabbt från den kalla marken, borstar av sina kläder och går därifrån med ett leende på läpparna och en tyngt lyft från hans axlar.