Klockan är fyra och novembermörkret har börjat lägga sig. Med huvudet fullt av tankar går han ner för gatan mot sitt hus. Han ska bara lämna sin väska och sen ska han iväg och se henne. De få timmar som passerat sen han såg henne senast känns som en evighet för honom. De känns som en plåga som han överlevt, som om han blivit torterad i flera år men aldrig talat, som om hans hjärta slutat slå. Med släpande steg går han, som vanligt, huvudet lågt och med krökt rygg. Han går som han försökte gömma sig för omvärlden, han vill inte att folk ska se honom, men han vill att hon ska se honom. Han vill att hon ska prata med honom, han vill att hon ska bry sig om honom, han vill att hon ska hålla honom och han vill hålla henne. Det är en endast en dröm, men han ska få henne att inse att han är den som hon behöver. Tankarna drar in honom i en drömvärld där endast de två existerar och ingen annan behövs. En underbar plats sprider ut sig inför hans inre syn. En perfekt värld där det endast finns två personer och de älskar varandra djupt. En värld där inga problem existerar, inga mentalt sjuka pappor, inga mammor som arbetar hela tiden och inga falska vänner. Endast de två och där vill han stanna. Men som så mycket annat här i livet tar drömmen slut, han är tillbaka på den mörka och kalla gatan. Kylan biter i hans kinder och fingrar. Hans ögon fastnar på något på marken en bit bort. Han stannar och tittar på håll, sen går han fram för att undersöka det. Det är efterlämningarna efter alldeles för mycket sprit och alldeles för lite fast föda. Stanken av det som mest liknar grumligt vatten är avskyvärd, och den får honom nästan att spy. Han skyndar vidare mot sitt hus. Dörren står på glänt och inomhus är det kolsvart. Mörkret förvånar honom inte, när mamma inte är hemma är huset alltid mörkt. Pappa föredrar att sitta i mörkret och hälla i sig spriten som långsamt förstör honom. Varför pappa vill sitta i mörkret vet han egentligen inte, kanske för att hans ögon inte orkar med ljus, kanske för att han skäms, kanske för att ingen ska se honom eller kanske för att han däckar innan han hinner tända. Han släpper funderingarna på sin pappa och kliver in i huset.
Mörker och svaga konturer, det är allt han ser. Kylan utifrån har dragit sig in i huset och han behåller jackan på. Inte ett ljud hörs, ingenting ovanligt egentligen men någonting känns fel. ”Vad i helvete händer?” Han fortsätter att gå försiktigt in i huset, genomsöker långsamt varje rum. Ingen i köket, vardagsrummet är tomt, badrummet är öde och i tvättstugan finns endast tvätt som legat där alldeles för länge. Han lämnar den tomma undervåningen och beger sig till övervåningen. Kylan har inte riktigt nått hit lika mycket, men det är dumt att lämna jackan nu. Mörkret hänger kvar, han vill inte tända lampan för han vill inte avslöja att han är där. Han går först till sina föräldrars rum, tomt. En konstig känsla sprider sig i magen. Badrummet är även det tomt. Endast ett rum kvar, hans eget. Med hjärtat i halsen och darrande händer går han mot den stängda dörren. Mörkret befinner sig även i hans rum, så gör även tystnaden och skräcken. Långsamt kliver han in i rummet. Svart blir det, svartare än tidigare. Han känner golvets hårda yta träffa hans svaga kropp och ljudet av klockor som ringer i fjärran fyller hans öron. Smärta, igen och igen. Medvetandet börjar glida iväg från honom, men han känner hårdhänta händer greppa honom och lyfta upp honom. Suddigt ser han två blodsprängda ögon. De är så fulla och ilska och desperation att de verkar brinna, och hatet i ögonen lyser så starkt att de skulle kunna lysa upp rummet som de befann sig i. Starka händer med smala långa fingrar håller hans strupe i ett hårt grepp, och en otrolig stank slår honom när hatets ägare talar.
-Vart är hon? nästan viskar denna demon uppbyggd av alkohol och ilska fram. Med en röst som är så vass och kall att det skär i kroppen när han hör den.
-Desperat? frågar han. Med mer mod i rösten än han egentligen har och så rått som kan. Händerna tar ett starkare tag om hans hals och tummarna gräver sig in i strupen. Ögonen börjar fyllas med tårar och lungorna är snart tomma på luft. Armar och ben börjar sprattla utom kontroll och det svartnar för ögonen. Händerna släpper honom och återigen träffar golvet hans nu ännu svagare kropp. Sparkar och smärta riktas mot honom. Om och om igen bränner smärtan i honom. Stopp.
-Vart är hon? Demonen talar igen. Tala om vart fan hon är! Rösten är inte viskande och låg längre, den är hög och full av ilska och hat. I det svaga ljuset ser han denna hemska varelse full av sjuka begär och störda måsten. Demonen står lutad över honom, med händer skakande av vrede och en andning som är rosslande och ansträngd. ”Spriten måste ha förstört honom mer än jag anat” tänker han när han ligger på golvet.
-Har du någonsin varit nykter? frågar han utmanande. Denna gång med mod som är verkligt och en självsäkerhet som han aldrig känt tidigare. Inför demonens förvånade ögon reser han på darrande ben sig upp. Blod rinner ur både mun och näsa, en bultande smärta i revbenen och ett hat brinner i hans hjärta. ”Kanske man skulle av sluta det här? En gång för alla” Han har aldrig varit en våldsam person, han har sällan varit i bråk och de få bråk han varit i har alltid löst sig utan våld. Men det finns ingen fredlig lösning på denna konflikt. Det är slåss eller bli slagen. Fälla eller bli fälld. Utan att ljud svingar han ett slag med sin knutna högerhand. Precis innan knogarna ger demonen den smärta som den förtjänar flyttar demonen på sig och handen flyger förbi. Ett slag träffar honom i bakhuvudet och demonen skrattar nöjt. Han vinglar från kraften i slaget men återhämtar sig snabbt. En spark riktas mot demonens lår och träffar hårt. Demonen stapplar till och ramlar nästan. Då motar han ytterliggare en spark mot demonens andra ben och den faller tungt. Väl nere reser sig demonen inte igen, den ligger endast där och skakar och kämpar för att ta sig upp, men det är förgäves. Han riktar sparkar mot den, sparkar som han så länge velat ge demonen. Allt hat som byggts upp under alla dessa år släpps ut, adrenalinet bultar i han ådror och han känner sig mer levande än han någonsin gjort. Ett skratt börjar växa i hans strupe, ett skratt fyllt av hat och lättnad, ett skratt fullt av lycka och glädje. ”Nu äntligen är det över”. Sparkar fortsätter att regna ner på den nu medvetslösa kroppen på golvet. Där står han sparkandes på den sprit indränkta sorgliga figuren som är hans pappa. Den pappa som han en gång älskade, men nu hatar med hela sitt hjärta. Där står han nu, med glädjen i sitt huvud och sorgen i sitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar