(II) 2. "Då var det dags"

Han sitter, som han alltid gör, avslappnat och hängigt i den mjuka stolen. Ögonen snurrar runt i dess hålor i hopp om att se allting som finns i hans omgivning. Öronen lyssnar febrilt varenda ljud och snappar upp konversationer som är ämnade för andras öron. Det kliar i hans fingrar av rastlöshet och han överväger starkt att gå därifrån. Men han beslutar sig för att sitta kvar, det är bäst så. Som en ensam fluga fortsätter han att bevaka sin omgivning. Ett gammalt, klassiskt kontor är vad han ser. Med slitna möbler som sett många drömmar och förhoppningar komma och gå. En skabbig heltäckningsmatta som känt vikten av hundratals förvirrade fötter ligger på golvet. Väggarna är målade i den slitna gula färgen som verkar vara standard hos alla myndigheter. Hans snabba och oroliga andetag drar in den unkna luften i hans lungor. Luften är tung och fuktig, full av nervositet, förtvivlan och krossade drömmar. Men det finns även en svag känsla av hopp. Kanske hopp om ett bättre liv, eller hopp om att slippa vara rädd.

Ögonen fortsätter att långsamt och metodiskt söka igenom rummet. Där finns precis de personer man väntar sig ska sitta i denna myndighetens kontor. I ett hörn sitter en ensam man, hans bästa år har passerat men har ändå många år framför sig. Han tuggar nervöst på sin läpp och hans vitt uppspärrade ögon flyger runt i jakt på någonting som kan få honom att återfå sitt lugn. Skammen äter upp honom inifrån. Han borde inte sitta här, han borde vara hemma med sin familj, eller sitta på sitt jobb. Hans svarta kostym och väl putsade skor skvallrar om ett bra, välbärgat jobb. Men någonting håller honom därifrån, någonting har fått honom att sätta sig där i hörnet med paniken pulserande från hans ögon. Men vi kan inte veta vad, vi kan endast spekulera.

Vid ett fönster sitter en ung flicka. Hennes blonda hår överglänses endast av hennes bleka ansikte. Hennes lilla bräckliga hand fingrar orolig på hennes mage. Blicken är borta, tankarna har svävat iväg. Hon ser inte mannen som stirrar på henne från andra sidan rummet, och hon märker inte att kvinnan som sitter bredvid henne prata med henne. Uppmärksamheten är någon annanstans, den är i framtiden, den är åtta månader framåt. Då hennes liv kommer att förändras mer än hon kan förstå. Kvinnan bredvid sträcker ut sin hand och rör vid den unga flickans axel. Den unga kroppen hoppar till, som om hon fått en stöt eller sett någonting som skrämmer henne djupt. Hon vrider irriterad sitt huvud och tittar på kvinnan bredvid sig. De två utbyter några meningar och med hjälp av en myriad av rörelser och gester lyckas de få förmedla sitt budskap till varandra.

En man i sina sena tonår går in i rummet. Han bär jeans, som så många andra, men hans är vita och fulla med hål. Skjortan, svart och urtvättad, hänger slappt över hans spinkiga kropp. Det långa svarta håret slänger vid varje steg och de gröna ögonen lyser av hopplöshet. Han går fram till informationsdisken och står länge där och pratar med den medelålders kvinnan som jobbar där. Man kan tydligt se hur mannens humör snabbt blir sämre och sämre. Till sist börjar han skrika och svära. Svordomar och långa utdragna ramsor om hur den stackars kvinnan ska brinna i helvetet och hennes barn ska födas efterblivna och hatade. Sedan stormar han ut ur kontoret och på vägen sparkar han i sönder en lampa och går in i en liten pojke som faller omkull och börjar gråta. Tystnaden lägger sig sedan återigen i rummet. Men denna gång är den om möjligt ännu mer pinsam.

Precis innan den pinsamma tystnaden tagit kål på honom kommer en lång smal kvinna ut ett rum i slutet av rummet. Med en kolsvart, lång, tajt kjol och en svart kavaj såg hon ut som en riktigt arg och kall person. Det långa svarta håret gjorde bara detta intryck ännu starkare. Hennes gång var snabb, som om hon var stressad, hela vägen igenom rummet mumlade hon någonting för sig själv. Till sist stannade hon. Hon stirrade på pojken som slappt halvlåg i en stol. Inte ett ord yttrade hon och ändå förstod han. Det var någonting i henne blick som brände i honom, liksom som känslan av skam och förnekelse svider inuti en människa. Han drar sig långsamt upp och stolen. Fötterna har somnat efter att ha vilat så länge och han vacklar till. Snabbt lyckas han att återfå balansen och han pustar högt innan han motvilligt följer efter kvinnan med det svarta håret. ”Då var det dags” tänker han trött.