13. "Vart är hon?"

Yr, vinglig och arg stapplar han in genom dörren. Han vet inte vad klockan är och han vet knappt var han befinner sig. . Det enda han vet är att han mår sämre än vad han brukar göra, men han vet precis vad som behövs för att han ska må bättre. Han vinglar in i huset och upp för trappan till rummet där han, hans fru och hans leksak sover. Dörren står på glänt och ljus strömmar in i hallen där han står. Han tar en sekund för att få huvudet att sluta snurra och golvet att sluta gunga. Sen går han, bestämt och förväntansfullt mot dörren. Han rycker upp den med ett leende på sina läppar och en eld i sina ögon. Men rummet är tomt, ingen leksak att leka med. Ilskan bubblar i honom som kokande vatten och hans syn blir röd. "Hon får inte lämna rummet!", lyckas hans dimmiga hjärna att tänka. Han börjar att gå, så snabbt som är möjligt med en hög promillehalt i blodet, igenom huset. Han söker igenom varenda rum men han finner inte i sin leksak som han behöver så. I desperation finner han en flaska i ett skåp i köket. Den har han sparat fall något allvarligt skulle hända, något som kan vill undvika. På köksgolvet möter flaskans öppning mannens läppar, och med varje klunk som försvinner från flaskan, försvinner en del av mannens förmåga att bry sig om hans leksak, eller allt annat som han förlorat.

När spriten lämnat kroppen och solen rört sig längre längs himlen, vaknar han. På golvet, med knäna vid hakan och kinden är våt av saliv. Synen är suddig och huvudet dunkar kraftigt. Smaken av alkohol dröjer sig kvar i munnen. Han reser sig långsamt upp och lutar sig mot väggen. Illamående griper hans mage och han stapplar mot toaletten. Lutandes över toaletten och med munnen vid öppen, spriten lämnar hans kropp och han mår mer illa nu. Återigen stapplar han in i köket och plockar upp flaskan som står på bordet. Den är nästan tom och han sveper snabbt det lilla som är kvar. Han ser en lapp som ligger på bordet och han plockar upp den. Blicken går knappt att fokusera men långsamt börjar han att urskilja det som står där. "Var är hon? Åh, vad du saknar henne. Vill du leka? Men du saknar något, eller hur? Du kommer inte att träffa henne mer. Inga fler lekar och inget mer våld. Hon är på en säker plats, en plats där du inte kommer att hitta henne. Lycka till med dina sjuka störningar." Rasande, arg, förbannad, ja, allt aggressivt man kan vara. Han springer mot dörren, faller, kravlar sig upp och springer vidare. Ut genom dörren och ut på gatan, där stannar han. "vart är hon?" Han står kvar på gatan, huvudet snurrar till och han faller ner på marken. Där ligger han, mitt på gatan en tisdageftermiddag i solen och inte en människa syns till.

12. Ett meddelande

Värmen i hans säng omger honom. Mörkret skyddar honom mot hans tankar och tystnaden ger honom ro. Det är nästan tid för solen att gå upp och morgonen närmar sig snabbt. Han är ensam i huset, för första gången på otroligt länge har han huset för sig själv. Men han vill inte lyssna på hög musik, sjunga och dansa som tonåringar brukar göra när de är ensamma. Han vill endast njuta av tystnaden. Det är det käraste han har, det käraste han äger och det mest underbara i hans värld. Men lugnet är inte långvarigt, plikter kallar och han har mycket att göra. Motstridigt lämnar han sängens värme och rummets kyla greppar honom som en kall hand. Han letar i det mörka rummet efter rena kläder och klär på sig i tystnad. Han lämnar sitt rum och kliver ut i hallen. Solens strålar har ännu inte träffat denna plats på jorden och hela staden ligger i mörker. En lampa i taket ger honom ett ljus som räcker precis för att han ska kunna se. Han stegar vidare genom hallen, ner för trappan och in i köket. Återigen mörker och han letar efter strömbrytaren till lampan med sin hand. Handen finner den och ljus fyller hela rummet. Papper, penna och ett meddelande. Pappret lämnas på köksbordet och han lämnar huset.

11. En oväntad gäst

Han stannar till och springer in bakom ett träd. Tyst försöker han att gömma sig bakom det, och väldigt försiktigt kikar han fram rund stammen. Han ser sin syster, i pyjamas och med sin nalle i famnen. Hon skakar kraftigt, om det är av köld eller av sorg vet han inte, men han ber att dörren snart ska öppnas. En minut går, han hör sitt hjärtas dova slag i bröstkorgen, vinden som drar i grenarna och sin systers avlägsna snyftande. Han tittar på sin klocka, tre minuter. "De hörde nog inte..." Varenda muskel i hans kropp säger åt honom att springa fram till henne, och krama om henne, men han lyckas kämpa emot och stannar där han är i ytterliggare några minuter. Försiktigt går han fram från sitt gömställe och rör sig mot sin syster som står där alldeles livrädd. Då rycks dörren upp och han tvingas slänga sig ner på marken för att inte bli sedd. Marken är kall och full av grenar som sticker hon över hela kroppen. Han lyfter sakta huvudet och tittar bort mot sin syster. En man står framför henne, drygt fyrtio år gammal, med glasögon och mörkt hår. Han har en morgonrock på kroppen och ett förvirrad uttryck i ansiktet. Lillasystern stirrar på mannen framför henne och man kan se i oron i hennes ögon. Mannen vänder sig om och ropar något in i huset, några sekunder senare dyker en kvinna upp i dörren. Hennes ansikte är trött och hennes kroppsspråk är oroligt. Gester, rörelser och ord som inte går att höra utbyts mellan de två vuxna. Bakom dem dyker en tredje person upp, i gråa mjukisbyxor och ett vitt linne. Hennes blonda hår är utsläppt och hon ser väldigt trött ut. Hon ger sig in i diskussionen, men efter knappt en minut så går hon in igen och lämnar åter de tre på trappan. Diskussionen fortsätter i vad som verkar vara en evighet, men till sist tar de lillasystern i handen och går in. Han reser sig snabbt från den kalla marken, borstar av sina kläder och går därifrån med ett leende på läpparna och en tyngt lyft från hans axlar.

10. Här kommer du att vara säker

Med sin lillasyster i armarna lämnade han huset och började gå ner för gatan. På den ödsliga gatan i den lilla staden fanns inga gatlyktor och endast det svaga ljuset av månen och de miljontals stjärnorna i fjärran galaxer lyste vägen för dem. Inte ljud hördes den kalla oktobernatten, ingen vind, inga, bilar, inga djur, ingenting. Ett tyst gnyende skar tystnaden i bitar. Han tittade ner på den skräckslagna flickan i sin famn.
-Vad är det? frågade han försiktigt.
-Vart är vi på väg? svarar hon oroligt. Han stannar och tänker. "Jag måste hitta ett säkert ställe där ingen hittar henne. Vi kan inte bara rymma, då skulle det bli pådrag från polisen och det klarar vi inte."
-Jag vet den perfekta platsen, säger han lugnande och ler. Där kan ingen komma åt dig. Han börjar långsamt att gå igen.
-Storebror, jag kan gå själv, säger lillasystern självsäkert. Han skrattar till, inte åt henne utan åt hennes beslutsamhet.
-Okej då, säger han med ett leende på läpparna. Försiktigt sätter han ner henne och tar hennes hand.
-Säg till om jag går för snabbt, säger han till henne. Hon nickar glatt och de börjar gå.

Snart är de framme vid platsen. Huset där hon är för första gången och där han är för andra gången den kvällen. "Hennes" hus. Det var den första platsen som han kom att tänka på och det är den bästa platsen för hans lillasyster att gömma sig på. Nästan igen kommer ut hit och det finns ingen koppling mellan deras familjer. De stannar utan den stora dörren, han sätter sig på huk och ser sin lillasyster djupt i ögonen. Hennes ögon skriker av panik och förvirring. Oräkneliga frågor verkar snurra bakom dem.
-Här kommer du att vara säker, säger han med vattniga ögon. Du vet att jag inte vill lämna dig, men det är för det bästa. Hans lillasyster biter på sin darrande läpp och nickar långsamt.
-Jag kommer till dig varje natt, fortsätter han. Och var inte rädd, de som bor här är bra människor. De är mycket bättre än mamma och pappa, de kommer att ta hand om dig. Stora salta tårar rinner nu ner för hans kinder. Han reser sig långsamt upp, släpper sin lillasysters hand, ringer på dörren flera gånger och sedan springer han rakt ut i skogen.