6. Vi måste anmäla den jäveln!

Kall, våt och utmattad, både fysiskt och psykiskt. Tunga våta kläder tynger hans steg och tankart på henne tynger hans tankar. Folk tittar snett på honom, i en så här liten stad kommer snart alla veta att han går genom staden dyngsur och med huvudet nere vid marken. Han går hemåt, långsamt, livrädd för att hans pappa ska märka att han kommer hem. Han orkar inte med alla frågor och han kommer garanterat bli utskälld av pappa. Men större delen av honom bryr sig inte, den delen funderar på vad som kommer att hända nu. 'Kommer de att ringa polisen?' Kände någon av dem igen mig?'. Som ett svart moln täcker tankarna hans huvud, de regnar ner från ingenstans och åskar i hans skallben. Plötsligt slår det honom. 'Kameran! Tänk om de hittar den!'. Han manar sina ben att börja springa, till en början lyder de inte, men de får snart upp hastigheten. Han springer in i människor på trottoaren och över gator utan att se sig för. Raka vägen till idrottsplatsen springer han.

Med en sönderslagen näsa, slarvigt omplåstrad och tömd på blod sitter hon på en bår på parkeringen till idrottsplatsen. Kompisarna ringde så klart efter en ambulans fast att hon sa att det inte behövdes. Men nu när ambulansen är här inser hon hur skönt det är att de ringde, men det skulle hon aldrig erkänna, hon är ju den "tuffa och populära" tjejen, hon kan inte visa att hon är rädd. Hennes huvud snurrar, dels på grund av smällen och dels på grund av paniken och tankarna som susar i hennes huvud. 'Var det han jag tror det var? Var det han som förföljer mig?'. Greppandes sin skakade näsa funderar hon på varför han slagit henne. Pojkvännen kommer fram till henne.
-Hur känns det? frågar han oroligt.
-Det bultar mest men jag klarar mig, svarar hon och blinkar mot honom. Hon ser hur han knyter nävarna och öppnar dem igen, gång på gång gör han det.
-Vi måste anmäla den jäveln, säger han till sist. Hans ansikte är rött av ilska och hans händer skakar lite.
-Nej, säger hon försiktigt. En eld verkar tändas i pojkvännens ögon.
-Vad fan säger du! skriker han. Klart vi ska anmäla det rövhålet! Han stirrar in i hennes ögon och hon stirrar tillbaka.
-Nej, säger hon mer bestämt den här gången. jag vill inte anmäla honom. Han bryter ögonkontakten och pustar. Hon tittar över hans axel, in mot idrottsplaten. En skugga rör sig försiktigt och klumpigt över gräset, den håller sig till kanten, pressar sig mot staketet. 'Är det han? Det måste vara han!' Hon flämtar till och pojkvännen rycker till.
-Vad fan är det nu? frågar han irriterat.
-Ingenting, svarar hon frånvarande. Han himlar med ögon och går bort till resten av klassen som står cirka 20 meter bort. Ensam sitter hon kvar och följer den mystiska skuggan med blicken. Nyfiket följer hon skuggan längs dess väg upp på läktaren, den verkar leta efter något. Plötsligt börjar den springa, ner för trapporna och bort mot centrum. Hon sitter kvar ett tag och kollar åt det hållet där hon senast såg honom. 'Undrar vem han egentligen är?'

5. Jag är inte värd att leva

Med darrande knän stapplar han fram på stranden. Hans händer skakar och hans huvud snurrar 'Vad har jag gjort? Allt är förlorat!' Benen ger vika och han faller ner på knä i sanden. Det har börjat blåsa kraftigt, vågorna slår mot piren bredvid stranden vinder blåser sand i hans ansikte. På knä med ansiktet ner i sanden ligger han. Tårarna rinner och hans huvud snurrar snabbare. 'Vad gör jag nu? Hon vet vem jag är!'. Han blir kall inombords när han tänker tillbaka på det som hände för endast fem minuter sedan. 'Jag slog henne! Hon blöder och det är mitt fel! Jag är inte värd att leva...'. Han försöker resa sig upp, faller, försöker igen, hans ben kan knappt bära honom men han börjar långsamt att gå mot havet. Han ska avsluta sitt lidande, han ska äntligen bli lycklig. Vattnet täcker honom snart upp till knäna, det är iskallt och han skakar mer än tidigare. Några steg till och vattnet når honom till midjan. En plötslig värme fyller honom, den kommer från känslan att han äntligen gör någonting vettigt med sitt liv: han avslutar det, precis som Gud alltid velat. Han fortsätter bestämt att gå ut mot horisonten, vattnet jobbar sig uppåt, hans kropp fryser och skakar men hans sinne är varmt och utan ånger eller tvekan. Snart är det endast huvudet som sticker upp ur vattnet, det dränks av en våg men dyker snart upp igen. Han blundar hårt, drar efter andan och dyker ner under vattnet. Det kalla vattnet omfamnar honom, det verkar inte vilja släppa greppet och drar honom neråt. Han öppnar långsamt sina blodsprängda ögon, hans syn är suddig som den ska vara under vatten och det enda han ser är ljuset upp vid ytan. Han ler för sig själv. 'Snart är det över'. Utan att tänka sig för öppnar han munnen för att skratta. Vatten forsar in och han börjar kämpa sig mot ytan, han vill inte dit men han kan inte kontrollera sin kropp. Hans huvud bryter vattenytan och han kippar efter andan. Lungorna fylls med luft och en våg av livskraft genomströmmar hans kropp. 'Jag kan inte lämna henne ensam!' Beslutsam börjar han simma mot stranden, strömmarna drar honom ut från land men han fortsätter envist att simma. Hans kläder drar honom neråt och hans muskler skriker av smärta, men tillslut når han stranden. Kravlar sig upp i sanden och hostar upp vatten. Han fortsätter att kravla sig hemåt, han ska byta till rena kläder och sen ska han hitta henne och be om ursäkt.

4. Varför är du ledsen?

Han känner henne under sig. Närheten som han så länge har så länge har saknat är äntligen här. Deras läppar möts och han känner hennes kraft i läpparna. Han händer börjar skaka och hans hjärta bultar snabbare än vad det någonsin har gjort. Lyckligare än han någonsin har varit, det finns ingenstans där han hällre skulle vilja vara. Långsamt börjar en tår glida ner för hans kind, inte en tår av lidande och smärta, utan en tår av lycka och hopp. Aldrig trodde han att han skulle må så här bra. Aldrig trodde han att han skulle få henne.

Rummet uppenbarar sig framför hans halvt öppnade ögon, det ändå ljuset i rummet kommer från den smala springan under dörren. Han vaknar långsamt och inser att det endast var en dröm. Glädjen är som bortblåst, kvar finns endast den vanliga känslan av hopplöshet och övergivenhet. Återigen börjar tårarna rinna ner för hans kinder, men inte av glädje denna gång, utan av just hopplöshet och sorg. Han börjar snyfta tyst och hans händer börjar skaka kraftigt.
-Varför är du ledsen? frågar plötsligt en röst. Han rycker till. ’Vem är inne i mitt rum?’ Men genast inser han vem personen är, hans syster, han lilla rädda syster som han låtit sova i hans rum för att hon inte ville sova ensam i samma rum som pappa.
- Jag hade en mardröm, snyftar han fram. Jag är bara lite uppskakad, du behöver inte vara orolig. Han ställer sig upp på skakiga ben och stapplar fram mot henne. Hennes ögon vidgas när hon försöker fokusera sin blick på honom i det svaga ljuset. Ner på huk och armarna utsträckta, han omfamnar henne för att trösta henne, men han tröstar även sig själv. Han älskar sin lillasyster, men han kan inte visa det för deras pappa. Det svinet skulle bara utnyttja den svagheten hos honom. Pappa skulle hota att slå henne om han inte gjorde som han sa. Pappa hade alltid älskat den lilla flickan på fem år, hon var hans ögonsten. Men vid vissa tillfällen blev den kärleken för stor. Det hände att han visade sin kärlek till henne på sätt som en vuxen man inte ska göra mot en liten flicka. Sjuka saker som mamma inte visste om, saker som skulle få varje socialarbetare att slita sitt hår och ringa polisen. Men varken han eller hans lillasyster kan berätta det här för någon. Det är inte för att de är rädda för honom, tvärtom, de älskar honom för mycket. De vill inte att han ska försvinna ur deras liv. Han är en underbar pappa när inte spriten och han sjuka läggningar bestämmer över honom. Han släpper långsamt greppet om henne.
-Du borde gå och lägga dig i din säng innan pappa vaknar, viskar han till henne. Han ser i hennes ansikte hur hon verkligen inte vill lämna sin storebror och gå till pappa. Men hon vänder sig om och börjar tyst och försiktigt att gå mot föräldrarnas rum. Hans mamma jobbar som flygvärdinna och är tyvärr inte hemma så ofta, så det är nästan alltid pappa som ”tar hand” om dem. Arbetslösa pappa som aldrig lämnar huset, och som aldrig lyfter ett finger hemma. Han sitter bara och kollar på tv såpor eller surfar på datorn. Vilka hemsidor pappa är inne på vill han inte veta. Men han tvivlar på att de är lagliga. Han lämnar sitt mörka rum, går ner till köket och förbereder sig för ännu en dag i hennes skugga.

Skolan struntar han i idag. Han känner att han har viktigare saker att göra, följa efter henne och övervaka alla hennes steg. Hon har idrott idag, det bästa ämnet av alla, och det här vädret betyder bara en sak: utomhusidrott. Det är till och med så att hon ska ha friidrott idag, det är det ultimata tillfället att betrakta henne. Klockan nio på morgonen börjar idrotten, men han är där redan vid åtta. Han var tvungen att gå tidigt hemifrån för att pappa inte skulle misstänka något och nu har han gott om tid att förbereda sig. Upp på läktaren klättrar han, en liten läktare med plats för kanske femtio personer. Ett litet tak på läktaren gav den en mörk och sval skugga som gjorde det svårt för personer ute på idrottsplatsen att se honom. Hans kamera hade han för en gångskull med sig, en liten systemkamera som han fått av sin mamma i våras när han fyllde år.
-Du behöver en hobby, hade hon sagt. Nu får du en chans att komma ut ur huset mer. ’Som om jag inte skulle vilje komma ut ur huset med, den pisshålan’. Tänker han för sig själv samtidigt som han tänker tillbaka till den födelsedagen. Det enda bra med den våren var kameran en Nikon D60 med ett ganska kraftigt zoomobjektiv, det gör att han kan fota hennes varje steg och se henne när han vill. Det är en relativt varm september morgon, solen står lågt på himlen och ett lager dagg har lagt sig på gräset. Fåglar sjunger och förbereder sig för att flyga söderut, en gammal dam är ute och går med sin lilla hund. Men idrottsplatsen ligger öde, förutom skugga längst upp på läktaren. Blickstilla sitter den, inga rörelser och inga ljud, den är otroligt svår att se, men tittar man nära ser man den. Ett par mörka jeans, svarta skor, en mörklila kofta och en frisyr som står åt alla håll. Det är för mörkt för att se hans ansikte, men det är helt uttryckslöst och neutralt. Så sitter han, helt stilla och helt lugn.

En grupp människor går in på idrottsplatsen, en samling killar och tjejer som alla klagar och svär över det kalla vädret. Försiktigt plockar han upp sin kamera och startar den. Han sätter ögat vid dess sökare och vrider på objektiver för att zooma in. Hon står mitt i klungan av folk, med sitt korta blonda hår och sina markerade glasögon i kontrast till hennes idrottskläder, långa mysbyxor och en tjock tröja med hennes namn tryckt på ryggen, ser man tydligt att hon inte vill ha idrott, och definitivt inte friidrott. Hennes ansiktsuttryck ser plågat ut och hon börjar huttra. En killa som står bredvid henne säger något, hon nickar och han lägger armarna om henne. Skuggan med kameran tappar andan. ’Hon är min!’ skriker han inombords. Hans händer börjar skaka och ilska växer inom honom. Andningen blir snabbare och det blir svårare att andas. Kameran ligger nu bredvid honom, men han ser de små formerna lutar sig närmare varandra, deras läppar möts och det svartnar för hans ögon. Hans raseri är för stark, han kan inte längre kontrollera sin kropp, hans känslor har grabbat tag i honom och de vägrar släppa taget. Utan att kunna kontrollera sin kropp börjar han springa ner för trapporna, han snubblar till, fortsätter springa, når marken och springer på för fullt. Vinden piskar i hans ansikte, tårarna bränner i hans ögon och adrenalinet susar runt i kroppen, når alla muskler och verkar ge honom övermänsklig styrka och snabbhet. Klungan av folk kommer närmare. ’Snart framme!' Otroligt nog har ingen av de frysande tonåringarna sett honom än, ’tio meter kvar’, ur hans strupe kommer ett högt skrik, fyllt av panik, sorg och ilska. Klungan av ungdomar vänder sig om, när han kommer närmare skingras gruppen bit för bit och folket verkar bilda en passage fram till dem: underbara Sötnosen och tjuven som tagit henne från honom. En knytnäve flyger genom luften, landar på tjuvens haka och fortsätter tills den träffar henne rakt i ansiktet. Ett skrik av panik genomsyrar luften, och totalt kaos bryter ut. Sötnosen faller blödande ner på marken, tjuven vacklar till och skriker och folkklungan börjar röra sig mot honom. Som en enda person rör sig gruppen, mot honom, så hotfull och ilskan och rädslan lyser ur deras ögon. Med en knytnäve bultande av smärta, ett huvud dunkande av panik och andan i halsen, står den inte så mörka skuggan i mitten. Hans ansikte lyser av panik starkare än vad ett fyrtorn lyser på natten. Andningen är tung och ansträngd och han hjärna arbetar för fullt. Plötsligt vänder han sig mot henne, flickan på marken.
-Jag älskar dig, säger han snabbt och börjar sedan springa. Han springer rakt fram, ut på gatan och mot havet. Utan att se sig om en endaste gång, utan att tänka, han bara springer mot havet…

3. Du är bäst storebror!

Väl hemma gick han upp till det mörka utrymmet han kallade rum. Mörkt och enskilt, precis som han vill ha det, men ändå saknas det något, värme. Inte många av hans vänner har varit där inne, bara någon enstaka som hans mamma tvingat honom att ta med hem.
-Du måste ta med dina vänner hem, det var vad hon sa. Hon är så orolig för att han ska bli mobbad och inte ha några vänner. Inte vet hon att han är bland de mest populära på skolan, hon vet inte heller att det är en roll som han avskyr. Han hatar att alla vet vem han är och han hatar att alla ser upp till honom. 'Varför skulle man vilja bli som mig?' En idiot som honom (enligt han själv) förtjänar inte att ha vänner, han förtjänar inte att leva och han förtjänar verkligen inte henne. Hans rum är ganska litet, en håla enligt vissa, en fristad enligt honom. Han vill inte ha ett större rum. 'Vad ska jag med det till?' Han är sällan hemma och när han är hemma sitter han bara vid datorn och skriver i tystnad. Så när han kliver in i rummet rotar han fram dator från under sängen och startar den. Han bär bort den till sängen och sätter sig med datorn i knät. Det enda som lyser upp rummet är det svaga skenet från datorn. Klocka är endast fem på kvällen, men den neddragna rullgardinen och de helt svartmålade väggarna ser till att rummet är svartare än natten. Precis som han vill ha det.

Han startar Firefox och loggar snabbt in på Bilddagboken, en vän som lagt upp bilder. Det kan i och för sig bara vara en person som har gjort det, "Sötnosen", hans enda vän på hemsidan. Hans andra vänner har han inte brytt sig om att lägga till. De vet inte ens att han har en profil på denna hemsidan. Visst, Facebook har han, till och med MySpace, men inte Bilddagboken.
-Det är bara töntigt, det är hans vanliga svar när kompisarna frågar. "Sötnosen" har lagt ut två bilder, en bild på hennes schema där hon beklagar sin två timmars matte-lektion den följande dagen. Den andra bilden är intressantare. En vacker bild på henne, antagligen tagen av en av hennes många vänner, men bilden är inte det som är viktigast; det är texten under. En lista över hennes liv, allt från kläder, vänner, familj, kärlek, framtid, glädjeämen och fasor listas här. Överlycklig börjar han läsa, varje liten del av information om henne som han kan få tag på fär henne en liten bit närmare henne känner han. Han läser listan om och om igen, allt för att lära sig så mycket som möjligt om henne.

Dörren öppnas och ljus utifrån strömmar in i rummet.
-Stäng dörren! skriker han av ren reflex. Men han hör ett snyftande och ser sin lillasyster stå i dörren, i en rosa klänning, svart långt hår och en teddybjörn som släppar i marken i en handen.
-Var är mamma? snyftar hon fram och ser helt skräckslagen ut.
-Mamma jobbar fortfarande, svarar han tyst och försiktigt. Hans samvete bränner honom inombords, han kan inte skrika åt sin lillasyster.
-Men jag vill att mamma ska vara hemma, snyftar hon. Jag vill inte vara ensam med pappa. Hon står kvar i dörren med stora tårfyllda ögon och hennes röst är fylld av panik.
-Du behöver inte vara ensam med pappa, tröstar han. Du kan få vara här inne med mig. Genast skiner det lilla våta ansiktet upp och ett litet leende syns på hennes läppar.
-Menar du det? frågar hon lyckligt. Ingen brukar få vara inne på ditt rum.
-Det kan vara vår lilla hemlighet, säger han med en lekfull röst. Kom och sätt dig här i sängen med mig. Den lilla flickan går in i rummet, stänger dörren och skuttar lyckligt upp i sängen. Hon sätter sig bredvid honom på sängen och tittar på bilden på datorn.
-Vem är det? frågar hon nyfiket och pekar på skärmen.
-Det är flicka som jag känner, svarar han lite trött.
-Hon är väldigt söt, säger hon och tittar närmare på bilden.
-Det är hon verkligen, svarar han. Den här gången med mer entusiasm i rösten.
-Är du kär i henne? fortsätter hon att fråga. Hon sneglar upp på sin bror som verkar sitta och drömma. Hon ger honom en svag knuff och han rycker till.
-Är du kär i henne? frågar hon igen.
-Ja, det är jag, svarar han med ett leende på läpparna men ett snyftande i hjärtat.

Klockan är nära på midnatt och han syster har för längesedan somnat. Hon ligger i hans säng, hon ville inte sova i sín säng eftersom mamma inte var hemma och hon vill inte sova ensam i samma rum som pappa. Så han hade lovat att hon skulle få sova i hans säng. När han sa det hade nog kramat honom hårt och pussat honom på kinden.
-Du är bäst storebror! hade nog skrikit högt men av någon anledning hade pappa inte reagerat på den höra ljudvolymen. Nu ligger hon som sagt och sover bredvid honom i hans säng. Han själv sitter fortfarande och läser listan om henne. Snart kan han den utantill och han känner att han vet allt om henne. Även om det aldrig har pratat med varandra, inte ens ett svar på hans mail, känner han att hon är hans bästa vän. Men hon vet ingenting om honom, inget namn, inget utseende, ingenting vet hon. Hon har aldrig svarat på hans mail eller sms. Jo, ett mail där hon skrev att hon inte ville att han skulle skriva till henne mer. Han hade försökt, försökt så mycket att lyda hennes önskan. Men efter endast en dag var det omöjligt. "Du kommer aldrig bli av med mig" var allt han hade skrivit den kvällen. Sedan dess hade hon aldrig svarat, men hon läste varje mail och sms, det kände han på sig. Han började skriva på sitt brev, det sextionde brevet han skickade till henne, men han skulle skicka så många fler, Ett om dagen resten av hans liv. Det hade han bestämt.

2. Hur går det med engelskan älskling?<3

Med paniken bultande i hans bakhuvud rusar han genom staden. Mot hans

skola, mot hans vänner och mot hans "riktiga" liv. Livet där han var

populär och lycklig. 'Åh, om det bara visste'. Han kommer till skolan

med andan i halsen och med några minuter för mycket i ryggen. Han

lugnar sin andning, trycker ner handtaget och kliver in i klassrummet.

Dagen passerar långsammare än vad han vill. Han vill att tiden ska

flyga, han vill att skolan ska sluta, han vill lämna sina "vänner"

och återvända till henne. Han sneglar på försiktigt på klockan. 'Tre timmar kvar'. Som i ett töcken går dagen, långsamt och dimmigt flyter den förbi. Han vill inte vara i skolan han vill springa till platsen där han är lycklig, han vill springa till henne.

Äntligen! Han är fri och han är vid liv igen. Han muttrar ett tyst farväl till sina vänner och går långsamt hemåt. Men så fort han kommit runt hörnet vid skolan börjar han springa. Mot hennes skola och mot henne. Det känns som om vinden bär honom och som om han är snabbare är ljuset. Hela vägen springer han, ignorerar folks sneda blickar och deras rop. Han springer och skrattar, det är den bästa tiden på dygnet, det är nu han är som lyckligast. Framme vid skolan, han kan hennes schema utantill, det har han kunnit sedan första veckan. Hon har engelska den sista lektionen och lyckligtvis är den på första våningen. Han letar upp busken som han brukar sitta i och gömmer sig så försiktigt han kan. Han kan inte låta någon se honom, men vad skulle det kunna göra egentligen. Genom fönstret ser han henne, längst bak i klassrummet, tuggandes på sin penna. Uppenbarligen koncentrerad men med en blick som säger att hon har full kontroll. Hon är lika vacker som första gången han såg henne.

Den gången på bussen. Hon satt längst fram och han några rader bakom henne. Oförmögen att kunna slita blicken från henne stirrade han på henne under hela bussfärden enda tills hon gick av. På utsidan visade han ingenting men på insidan kändes det som att han dog inombords. Sen den dagen har han inte kunnat släppa tanken på henne. Han följde henne av bussen, till hennes hus, kollade namnet på familjen som bodde där och fick tag på hennes nummer mailaddress.

Tillbaka till hans gömställe i busken. Han tittar, nej, han stirrar på henne genom klassrummets fönster. Han plockar upp sin mobiltelefon, försiktigt för att inte busken ska röra sig för mycket.

Han börjar skriva ett sms: "Hur går det med engelskan älskling? <3".>

Han tar sig ut ur busken och går hukad längs med skolans vägg, duckandes under fönstren. Framme vid väggens slut stannar han, ser sig över axeln och sträcker försiktigt på sig. Långsamt, nästan smygandes går han ner mot skolans ingång, han lyckas smälta in i en samling elever och jobbar sig snabbt fram mot henne. Han ser henne genom folkskaran och hans hjärta börjar slå dubbelslag. Han börjar gå snabbare och snart är han endast en halvmeter bakom henne, hon doftar lika underbart som hon alltid gör och han huvud börjar snurra. Likt en skugga i en folkmassa följer han henne, som om han var en del av henne som hon inte vet om. Han vill så gärna röra henne, hålla henne eller bara lyfta henne och springa iväg med henne. Men det är omöjligt, det skulle bli för mycket liv. Något annat måste han kunna göra och han måste komma på det snart, innan han kollapsar av sin besatthet. Väl framme vid hennes skåp stannar hon men han går motvilligt vidare, det är alldeles för uppenbart om han skulle stanna vid henne. Så han fortsätter sorgset att gå, ut ur skolan och ut ur hennes liv. I alla fall till imorgon, så kommer han se henne igen, men kommer hon se honom?