Med paniken bultande i hans bakhuvud rusar han genom staden. Mot hans
skola, mot hans vänner och mot hans "riktiga" liv. Livet där han var
populär och lycklig. 'Åh, om det bara visste'. Han kommer till skolan
med andan i halsen och med några minuter för mycket i ryggen. Han
lugnar sin andning, trycker ner handtaget och kliver in i klassrummet.
Dagen passerar långsammare än vad han vill. Han vill att tiden ska
flyga, han vill att skolan ska sluta, han vill lämna sina "vänner"
och återvända till henne. Han sneglar på försiktigt på klockan. 'Tre timmar kvar'. Som i ett töcken går dagen, långsamt och dimmigt flyter den förbi. Han vill inte vara i skolan han vill springa till platsen där han är lycklig, han vill springa till henne.
Äntligen! Han är fri och han är vid liv igen. Han muttrar ett tyst farväl till sina vänner och går långsamt hemåt. Men så fort han kommit runt hörnet vid skolan börjar han springa. Mot hennes skola och mot henne. Det känns som om vinden bär honom och som om han är snabbare är ljuset. Hela vägen springer han, ignorerar folks sneda blickar och deras rop. Han springer och skrattar, det är den bästa tiden på dygnet, det är nu han är som lyckligast. Framme vid skolan, han kan hennes schema utantill, det har han kunnit sedan första veckan. Hon har engelska den sista lektionen och lyckligtvis är den på första våningen. Han letar upp busken som han brukar sitta i och gömmer sig så försiktigt han kan. Han kan inte låta någon se honom, men vad skulle det kunna göra egentligen. Genom fönstret ser han henne, längst bak i klassrummet, tuggandes på sin penna. Uppenbarligen koncentrerad men med en blick som säger att hon har full kontroll. Hon är lika vacker som första gången han såg henne.
Den gången på bussen. Hon satt längst fram och han några rader bakom henne. Oförmögen att kunna slita blicken från henne stirrade han på henne under hela bussfärden enda tills hon gick av. På utsidan visade han ingenting men på insidan kändes det som att han dog inombords. Sen den dagen har han inte kunnat släppa tanken på henne. Han följde henne av bussen, till hennes hus, kollade namnet på familjen som bodde där och fick tag på hennes nummer mailaddress.
Tillbaka till hans gömställe i busken. Han tittar, nej, han stirrar på henne genom klassrummets fönster. Han plockar upp sin mobiltelefon, försiktigt för att inte busken ska röra sig för mycket.
Han börjar skriva ett sms: "Hur går det med engelskan älskling? <3".>
Han tar sig ut ur busken och går hukad längs med skolans vägg, duckandes under fönstren. Framme vid väggens slut stannar han, ser sig över axeln och sträcker försiktigt på sig. Långsamt, nästan smygandes går han ner mot skolans ingång, han lyckas smälta in i en samling elever och jobbar sig snabbt fram mot henne. Han ser henne genom folkskaran och hans hjärta börjar slå dubbelslag. Han börjar gå snabbare och snart är han endast en halvmeter bakom henne, hon doftar lika underbart som hon alltid gör och han huvud börjar snurra. Likt en skugga i en folkmassa följer han henne, som om han var en del av henne som hon inte vet om. Han vill så gärna röra henne, hålla henne eller bara lyfta henne och springa iväg med henne. Men det är omöjligt, det skulle bli för mycket liv. Något annat måste han kunna göra och han måste komma på det snart, innan han kollapsar av sin besatthet. Väl framme vid hennes skåp stannar hon men han går motvilligt vidare, det är alldeles för uppenbart om han skulle stanna vid henne. Så han fortsätter sorgset att gå, ut ur skolan och ut ur hennes liv. I alla fall till imorgon, så kommer han se henne igen, men kommer hon se honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar