6. Vi måste anmäla den jäveln!

Kall, våt och utmattad, både fysiskt och psykiskt. Tunga våta kläder tynger hans steg och tankart på henne tynger hans tankar. Folk tittar snett på honom, i en så här liten stad kommer snart alla veta att han går genom staden dyngsur och med huvudet nere vid marken. Han går hemåt, långsamt, livrädd för att hans pappa ska märka att han kommer hem. Han orkar inte med alla frågor och han kommer garanterat bli utskälld av pappa. Men större delen av honom bryr sig inte, den delen funderar på vad som kommer att hända nu. 'Kommer de att ringa polisen?' Kände någon av dem igen mig?'. Som ett svart moln täcker tankarna hans huvud, de regnar ner från ingenstans och åskar i hans skallben. Plötsligt slår det honom. 'Kameran! Tänk om de hittar den!'. Han manar sina ben att börja springa, till en början lyder de inte, men de får snart upp hastigheten. Han springer in i människor på trottoaren och över gator utan att se sig för. Raka vägen till idrottsplatsen springer han.

Med en sönderslagen näsa, slarvigt omplåstrad och tömd på blod sitter hon på en bår på parkeringen till idrottsplatsen. Kompisarna ringde så klart efter en ambulans fast att hon sa att det inte behövdes. Men nu när ambulansen är här inser hon hur skönt det är att de ringde, men det skulle hon aldrig erkänna, hon är ju den "tuffa och populära" tjejen, hon kan inte visa att hon är rädd. Hennes huvud snurrar, dels på grund av smällen och dels på grund av paniken och tankarna som susar i hennes huvud. 'Var det han jag tror det var? Var det han som förföljer mig?'. Greppandes sin skakade näsa funderar hon på varför han slagit henne. Pojkvännen kommer fram till henne.
-Hur känns det? frågar han oroligt.
-Det bultar mest men jag klarar mig, svarar hon och blinkar mot honom. Hon ser hur han knyter nävarna och öppnar dem igen, gång på gång gör han det.
-Vi måste anmäla den jäveln, säger han till sist. Hans ansikte är rött av ilska och hans händer skakar lite.
-Nej, säger hon försiktigt. En eld verkar tändas i pojkvännens ögon.
-Vad fan säger du! skriker han. Klart vi ska anmäla det rövhålet! Han stirrar in i hennes ögon och hon stirrar tillbaka.
-Nej, säger hon mer bestämt den här gången. jag vill inte anmäla honom. Han bryter ögonkontakten och pustar. Hon tittar över hans axel, in mot idrottsplaten. En skugga rör sig försiktigt och klumpigt över gräset, den håller sig till kanten, pressar sig mot staketet. 'Är det han? Det måste vara han!' Hon flämtar till och pojkvännen rycker till.
-Vad fan är det nu? frågar han irriterat.
-Ingenting, svarar hon frånvarande. Han himlar med ögon och går bort till resten av klassen som står cirka 20 meter bort. Ensam sitter hon kvar och följer den mystiska skuggan med blicken. Nyfiket följer hon skuggan längs dess väg upp på läktaren, den verkar leta efter något. Plötsligt börjar den springa, ner för trapporna och bort mot centrum. Hon sitter kvar ett tag och kollar åt det hållet där hon senast såg honom. 'Undrar vem han egentligen är?'