4. Varför är du ledsen?

Han känner henne under sig. Närheten som han så länge har så länge har saknat är äntligen här. Deras läppar möts och han känner hennes kraft i läpparna. Han händer börjar skaka och hans hjärta bultar snabbare än vad det någonsin har gjort. Lyckligare än han någonsin har varit, det finns ingenstans där han hällre skulle vilja vara. Långsamt börjar en tår glida ner för hans kind, inte en tår av lidande och smärta, utan en tår av lycka och hopp. Aldrig trodde han att han skulle må så här bra. Aldrig trodde han att han skulle få henne.

Rummet uppenbarar sig framför hans halvt öppnade ögon, det ändå ljuset i rummet kommer från den smala springan under dörren. Han vaknar långsamt och inser att det endast var en dröm. Glädjen är som bortblåst, kvar finns endast den vanliga känslan av hopplöshet och övergivenhet. Återigen börjar tårarna rinna ner för hans kinder, men inte av glädje denna gång, utan av just hopplöshet och sorg. Han börjar snyfta tyst och hans händer börjar skaka kraftigt.
-Varför är du ledsen? frågar plötsligt en röst. Han rycker till. ’Vem är inne i mitt rum?’ Men genast inser han vem personen är, hans syster, han lilla rädda syster som han låtit sova i hans rum för att hon inte ville sova ensam i samma rum som pappa.
- Jag hade en mardröm, snyftar han fram. Jag är bara lite uppskakad, du behöver inte vara orolig. Han ställer sig upp på skakiga ben och stapplar fram mot henne. Hennes ögon vidgas när hon försöker fokusera sin blick på honom i det svaga ljuset. Ner på huk och armarna utsträckta, han omfamnar henne för att trösta henne, men han tröstar även sig själv. Han älskar sin lillasyster, men han kan inte visa det för deras pappa. Det svinet skulle bara utnyttja den svagheten hos honom. Pappa skulle hota att slå henne om han inte gjorde som han sa. Pappa hade alltid älskat den lilla flickan på fem år, hon var hans ögonsten. Men vid vissa tillfällen blev den kärleken för stor. Det hände att han visade sin kärlek till henne på sätt som en vuxen man inte ska göra mot en liten flicka. Sjuka saker som mamma inte visste om, saker som skulle få varje socialarbetare att slita sitt hår och ringa polisen. Men varken han eller hans lillasyster kan berätta det här för någon. Det är inte för att de är rädda för honom, tvärtom, de älskar honom för mycket. De vill inte att han ska försvinna ur deras liv. Han är en underbar pappa när inte spriten och han sjuka läggningar bestämmer över honom. Han släpper långsamt greppet om henne.
-Du borde gå och lägga dig i din säng innan pappa vaknar, viskar han till henne. Han ser i hennes ansikte hur hon verkligen inte vill lämna sin storebror och gå till pappa. Men hon vänder sig om och börjar tyst och försiktigt att gå mot föräldrarnas rum. Hans mamma jobbar som flygvärdinna och är tyvärr inte hemma så ofta, så det är nästan alltid pappa som ”tar hand” om dem. Arbetslösa pappa som aldrig lämnar huset, och som aldrig lyfter ett finger hemma. Han sitter bara och kollar på tv såpor eller surfar på datorn. Vilka hemsidor pappa är inne på vill han inte veta. Men han tvivlar på att de är lagliga. Han lämnar sitt mörka rum, går ner till köket och förbereder sig för ännu en dag i hennes skugga.

Skolan struntar han i idag. Han känner att han har viktigare saker att göra, följa efter henne och övervaka alla hennes steg. Hon har idrott idag, det bästa ämnet av alla, och det här vädret betyder bara en sak: utomhusidrott. Det är till och med så att hon ska ha friidrott idag, det är det ultimata tillfället att betrakta henne. Klockan nio på morgonen börjar idrotten, men han är där redan vid åtta. Han var tvungen att gå tidigt hemifrån för att pappa inte skulle misstänka något och nu har han gott om tid att förbereda sig. Upp på läktaren klättrar han, en liten läktare med plats för kanske femtio personer. Ett litet tak på läktaren gav den en mörk och sval skugga som gjorde det svårt för personer ute på idrottsplatsen att se honom. Hans kamera hade han för en gångskull med sig, en liten systemkamera som han fått av sin mamma i våras när han fyllde år.
-Du behöver en hobby, hade hon sagt. Nu får du en chans att komma ut ur huset mer. ’Som om jag inte skulle vilje komma ut ur huset med, den pisshålan’. Tänker han för sig själv samtidigt som han tänker tillbaka till den födelsedagen. Det enda bra med den våren var kameran en Nikon D60 med ett ganska kraftigt zoomobjektiv, det gör att han kan fota hennes varje steg och se henne när han vill. Det är en relativt varm september morgon, solen står lågt på himlen och ett lager dagg har lagt sig på gräset. Fåglar sjunger och förbereder sig för att flyga söderut, en gammal dam är ute och går med sin lilla hund. Men idrottsplatsen ligger öde, förutom skugga längst upp på läktaren. Blickstilla sitter den, inga rörelser och inga ljud, den är otroligt svår att se, men tittar man nära ser man den. Ett par mörka jeans, svarta skor, en mörklila kofta och en frisyr som står åt alla håll. Det är för mörkt för att se hans ansikte, men det är helt uttryckslöst och neutralt. Så sitter han, helt stilla och helt lugn.

En grupp människor går in på idrottsplatsen, en samling killar och tjejer som alla klagar och svär över det kalla vädret. Försiktigt plockar han upp sin kamera och startar den. Han sätter ögat vid dess sökare och vrider på objektiver för att zooma in. Hon står mitt i klungan av folk, med sitt korta blonda hår och sina markerade glasögon i kontrast till hennes idrottskläder, långa mysbyxor och en tjock tröja med hennes namn tryckt på ryggen, ser man tydligt att hon inte vill ha idrott, och definitivt inte friidrott. Hennes ansiktsuttryck ser plågat ut och hon börjar huttra. En killa som står bredvid henne säger något, hon nickar och han lägger armarna om henne. Skuggan med kameran tappar andan. ’Hon är min!’ skriker han inombords. Hans händer börjar skaka och ilska växer inom honom. Andningen blir snabbare och det blir svårare att andas. Kameran ligger nu bredvid honom, men han ser de små formerna lutar sig närmare varandra, deras läppar möts och det svartnar för hans ögon. Hans raseri är för stark, han kan inte längre kontrollera sin kropp, hans känslor har grabbat tag i honom och de vägrar släppa taget. Utan att kunna kontrollera sin kropp börjar han springa ner för trapporna, han snubblar till, fortsätter springa, når marken och springer på för fullt. Vinden piskar i hans ansikte, tårarna bränner i hans ögon och adrenalinet susar runt i kroppen, når alla muskler och verkar ge honom övermänsklig styrka och snabbhet. Klungan av folk kommer närmare. ’Snart framme!' Otroligt nog har ingen av de frysande tonåringarna sett honom än, ’tio meter kvar’, ur hans strupe kommer ett högt skrik, fyllt av panik, sorg och ilska. Klungan av ungdomar vänder sig om, när han kommer närmare skingras gruppen bit för bit och folket verkar bilda en passage fram till dem: underbara Sötnosen och tjuven som tagit henne från honom. En knytnäve flyger genom luften, landar på tjuvens haka och fortsätter tills den träffar henne rakt i ansiktet. Ett skrik av panik genomsyrar luften, och totalt kaos bryter ut. Sötnosen faller blödande ner på marken, tjuven vacklar till och skriker och folkklungan börjar röra sig mot honom. Som en enda person rör sig gruppen, mot honom, så hotfull och ilskan och rädslan lyser ur deras ögon. Med en knytnäve bultande av smärta, ett huvud dunkande av panik och andan i halsen, står den inte så mörka skuggan i mitten. Hans ansikte lyser av panik starkare än vad ett fyrtorn lyser på natten. Andningen är tung och ansträngd och han hjärna arbetar för fullt. Plötsligt vänder han sig mot henne, flickan på marken.
-Jag älskar dig, säger han snabbt och börjar sedan springa. Han springer rakt fram, ut på gatan och mot havet. Utan att se sig om en endaste gång, utan att tänka, han bara springer mot havet…