14. "Vad i helvete händer?"

Klockan är fyra och novembermörkret har börjat lägga sig. Med huvudet fullt av tankar går han ner för gatan mot sitt hus. Han ska bara lämna sin väska och sen ska han iväg och se henne. De få timmar som passerat sen han såg henne senast känns som en evighet för honom. De känns som en plåga som han överlevt, som om han blivit torterad i flera år men aldrig talat, som om hans hjärta slutat slå. Med släpande steg går han, som vanligt, huvudet lågt och med krökt rygg. Han går som han försökte gömma sig för omvärlden, han vill inte att folk ska se honom, men han vill att hon ska se honom. Han vill att hon ska prata med honom, han vill att hon ska bry sig om honom, han vill att hon ska hålla honom och han vill hålla henne. Det är en endast en dröm, men han ska få henne att inse att han är den som hon behöver. Tankarna drar in honom i en drömvärld där endast de två existerar och ingen annan behövs. En underbar plats sprider ut sig inför hans inre syn. En perfekt värld där det endast finns två personer och de älskar varandra djupt. En värld där inga problem existerar, inga mentalt sjuka pappor, inga mammor som arbetar hela tiden och inga falska vänner. Endast de två och där vill han stanna. Men som så mycket annat här i livet tar drömmen slut, han är tillbaka på den mörka och kalla gatan. Kylan biter i hans kinder och fingrar. Hans ögon fastnar på något på marken en bit bort. Han stannar och tittar på håll, sen går han fram för att undersöka det. Det är efterlämningarna efter alldeles för mycket sprit och alldeles för lite fast föda. Stanken av det som mest liknar grumligt vatten är avskyvärd, och den får honom nästan att spy. Han skyndar vidare mot sitt hus. Dörren står på glänt och inomhus är det kolsvart. Mörkret förvånar honom inte, när mamma inte är hemma är huset alltid mörkt. Pappa föredrar att sitta i mörkret och hälla i sig spriten som långsamt förstör honom. Varför pappa vill sitta i mörkret vet han egentligen inte, kanske för att hans ögon inte orkar med ljus, kanske för att han skäms, kanske för att ingen ska se honom eller kanske för att han däckar innan han hinner tända. Han släpper funderingarna på sin pappa och kliver in i huset.

Mörker och svaga konturer, det är allt han ser. Kylan utifrån har dragit sig in i huset och han behåller jackan på. Inte ett ljud hörs, ingenting ovanligt egentligen men någonting känns fel. ”Vad i helvete händer?” Han fortsätter att gå försiktigt in i huset, genomsöker långsamt varje rum. Ingen i köket, vardagsrummet är tomt, badrummet är öde och i tvättstugan finns endast tvätt som legat där alldeles för länge. Han lämnar den tomma undervåningen och beger sig till övervåningen. Kylan har inte riktigt nått hit lika mycket, men det är dumt att lämna jackan nu. Mörkret hänger kvar, han vill inte tända lampan för han vill inte avslöja att han är där. Han går först till sina föräldrars rum, tomt. En konstig känsla sprider sig i magen. Badrummet är även det tomt. Endast ett rum kvar, hans eget. Med hjärtat i halsen och darrande händer går han mot den stängda dörren. Mörkret befinner sig även i hans rum, så gör även tystnaden och skräcken. Långsamt kliver han in i rummet. Svart blir det, svartare än tidigare. Han känner golvets hårda yta träffa hans svaga kropp och ljudet av klockor som ringer i fjärran fyller hans öron. Smärta, igen och igen. Medvetandet börjar glida iväg från honom, men han känner hårdhänta händer greppa honom och lyfta upp honom. Suddigt ser han två blodsprängda ögon. De är så fulla och ilska och desperation att de verkar brinna, och hatet i ögonen lyser så starkt att de skulle kunna lysa upp rummet som de befann sig i. Starka händer med smala långa fingrar håller hans strupe i ett hårt grepp, och en otrolig stank slår honom när hatets ägare talar.
-Vart är hon? nästan viskar denna demon uppbyggd av alkohol och ilska fram. Med en röst som är så vass och kall att det skär i kroppen när han hör den.
-Desperat? frågar han. Med mer mod i rösten än han egentligen har och så rått som kan. Händerna tar ett starkare tag om hans hals och tummarna gräver sig in i strupen. Ögonen börjar fyllas med tårar och lungorna är snart tomma på luft. Armar och ben börjar sprattla utom kontroll och det svartnar för ögonen. Händerna släpper honom och återigen träffar golvet hans nu ännu svagare kropp. Sparkar och smärta riktas mot honom. Om och om igen bränner smärtan i honom. Stopp.
-Vart är hon? Demonen talar igen. Tala om vart fan hon är! Rösten är inte viskande och låg längre, den är hög och full av ilska och hat. I det svaga ljuset ser han denna hemska varelse full av sjuka begär och störda måsten. Demonen står lutad över honom, med händer skakande av vrede och en andning som är rosslande och ansträngd. ”Spriten måste ha förstört honom mer än jag anat” tänker han när han ligger på golvet.
-Har du någonsin varit nykter? frågar han utmanande. Denna gång med mod som är verkligt och en självsäkerhet som han aldrig känt tidigare. Inför demonens förvånade ögon reser han på darrande ben sig upp. Blod rinner ur både mun och näsa, en bultande smärta i revbenen och ett hat brinner i hans hjärta. ”Kanske man skulle av sluta det här? En gång för alla” Han har aldrig varit en våldsam person, han har sällan varit i bråk och de få bråk han varit i har alltid löst sig utan våld. Men det finns ingen fredlig lösning på denna konflikt. Det är slåss eller bli slagen. Fälla eller bli fälld. Utan att ljud svingar han ett slag med sin knutna högerhand. Precis innan knogarna ger demonen den smärta som den förtjänar flyttar demonen på sig och handen flyger förbi. Ett slag träffar honom i bakhuvudet och demonen skrattar nöjt. Han vinglar från kraften i slaget men återhämtar sig snabbt. En spark riktas mot demonens lår och träffar hårt. Demonen stapplar till och ramlar nästan. Då motar han ytterliggare en spark mot demonens andra ben och den faller tungt. Väl nere reser sig demonen inte igen, den ligger endast där och skakar och kämpar för att ta sig upp, men det är förgäves. Han riktar sparkar mot den, sparkar som han så länge velat ge demonen. Allt hat som byggts upp under alla dessa år släpps ut, adrenalinet bultar i han ådror och han känner sig mer levande än han någonsin gjort. Ett skratt börjar växa i hans strupe, ett skratt fyllt av hat och lättnad, ett skratt fullt av lycka och glädje. ”Nu äntligen är det över”. Sparkar fortsätter att regna ner på den nu medvetslösa kroppen på golvet. Där står han sparkandes på den sprit indränkta sorgliga figuren som är hans pappa. Den pappa som han en gång älskade, men nu hatar med hela sitt hjärta. Där står han nu, med glädjen i sitt huvud och sorgen i sitt hjärta.

13. "Vart är hon?"

Yr, vinglig och arg stapplar han in genom dörren. Han vet inte vad klockan är och han vet knappt var han befinner sig. . Det enda han vet är att han mår sämre än vad han brukar göra, men han vet precis vad som behövs för att han ska må bättre. Han vinglar in i huset och upp för trappan till rummet där han, hans fru och hans leksak sover. Dörren står på glänt och ljus strömmar in i hallen där han står. Han tar en sekund för att få huvudet att sluta snurra och golvet att sluta gunga. Sen går han, bestämt och förväntansfullt mot dörren. Han rycker upp den med ett leende på sina läppar och en eld i sina ögon. Men rummet är tomt, ingen leksak att leka med. Ilskan bubblar i honom som kokande vatten och hans syn blir röd. "Hon får inte lämna rummet!", lyckas hans dimmiga hjärna att tänka. Han börjar att gå, så snabbt som är möjligt med en hög promillehalt i blodet, igenom huset. Han söker igenom varenda rum men han finner inte i sin leksak som han behöver så. I desperation finner han en flaska i ett skåp i köket. Den har han sparat fall något allvarligt skulle hända, något som kan vill undvika. På köksgolvet möter flaskans öppning mannens läppar, och med varje klunk som försvinner från flaskan, försvinner en del av mannens förmåga att bry sig om hans leksak, eller allt annat som han förlorat.

När spriten lämnat kroppen och solen rört sig längre längs himlen, vaknar han. På golvet, med knäna vid hakan och kinden är våt av saliv. Synen är suddig och huvudet dunkar kraftigt. Smaken av alkohol dröjer sig kvar i munnen. Han reser sig långsamt upp och lutar sig mot väggen. Illamående griper hans mage och han stapplar mot toaletten. Lutandes över toaletten och med munnen vid öppen, spriten lämnar hans kropp och han mår mer illa nu. Återigen stapplar han in i köket och plockar upp flaskan som står på bordet. Den är nästan tom och han sveper snabbt det lilla som är kvar. Han ser en lapp som ligger på bordet och han plockar upp den. Blicken går knappt att fokusera men långsamt börjar han att urskilja det som står där. "Var är hon? Åh, vad du saknar henne. Vill du leka? Men du saknar något, eller hur? Du kommer inte att träffa henne mer. Inga fler lekar och inget mer våld. Hon är på en säker plats, en plats där du inte kommer att hitta henne. Lycka till med dina sjuka störningar." Rasande, arg, förbannad, ja, allt aggressivt man kan vara. Han springer mot dörren, faller, kravlar sig upp och springer vidare. Ut genom dörren och ut på gatan, där stannar han. "vart är hon?" Han står kvar på gatan, huvudet snurrar till och han faller ner på marken. Där ligger han, mitt på gatan en tisdageftermiddag i solen och inte en människa syns till.

12. Ett meddelande

Värmen i hans säng omger honom. Mörkret skyddar honom mot hans tankar och tystnaden ger honom ro. Det är nästan tid för solen att gå upp och morgonen närmar sig snabbt. Han är ensam i huset, för första gången på otroligt länge har han huset för sig själv. Men han vill inte lyssna på hög musik, sjunga och dansa som tonåringar brukar göra när de är ensamma. Han vill endast njuta av tystnaden. Det är det käraste han har, det käraste han äger och det mest underbara i hans värld. Men lugnet är inte långvarigt, plikter kallar och han har mycket att göra. Motstridigt lämnar han sängens värme och rummets kyla greppar honom som en kall hand. Han letar i det mörka rummet efter rena kläder och klär på sig i tystnad. Han lämnar sitt rum och kliver ut i hallen. Solens strålar har ännu inte träffat denna plats på jorden och hela staden ligger i mörker. En lampa i taket ger honom ett ljus som räcker precis för att han ska kunna se. Han stegar vidare genom hallen, ner för trappan och in i köket. Återigen mörker och han letar efter strömbrytaren till lampan med sin hand. Handen finner den och ljus fyller hela rummet. Papper, penna och ett meddelande. Pappret lämnas på köksbordet och han lämnar huset.

11. En oväntad gäst

Han stannar till och springer in bakom ett träd. Tyst försöker han att gömma sig bakom det, och väldigt försiktigt kikar han fram rund stammen. Han ser sin syster, i pyjamas och med sin nalle i famnen. Hon skakar kraftigt, om det är av köld eller av sorg vet han inte, men han ber att dörren snart ska öppnas. En minut går, han hör sitt hjärtas dova slag i bröstkorgen, vinden som drar i grenarna och sin systers avlägsna snyftande. Han tittar på sin klocka, tre minuter. "De hörde nog inte..." Varenda muskel i hans kropp säger åt honom att springa fram till henne, och krama om henne, men han lyckas kämpa emot och stannar där han är i ytterliggare några minuter. Försiktigt går han fram från sitt gömställe och rör sig mot sin syster som står där alldeles livrädd. Då rycks dörren upp och han tvingas slänga sig ner på marken för att inte bli sedd. Marken är kall och full av grenar som sticker hon över hela kroppen. Han lyfter sakta huvudet och tittar bort mot sin syster. En man står framför henne, drygt fyrtio år gammal, med glasögon och mörkt hår. Han har en morgonrock på kroppen och ett förvirrad uttryck i ansiktet. Lillasystern stirrar på mannen framför henne och man kan se i oron i hennes ögon. Mannen vänder sig om och ropar något in i huset, några sekunder senare dyker en kvinna upp i dörren. Hennes ansikte är trött och hennes kroppsspråk är oroligt. Gester, rörelser och ord som inte går att höra utbyts mellan de två vuxna. Bakom dem dyker en tredje person upp, i gråa mjukisbyxor och ett vitt linne. Hennes blonda hår är utsläppt och hon ser väldigt trött ut. Hon ger sig in i diskussionen, men efter knappt en minut så går hon in igen och lämnar åter de tre på trappan. Diskussionen fortsätter i vad som verkar vara en evighet, men till sist tar de lillasystern i handen och går in. Han reser sig snabbt från den kalla marken, borstar av sina kläder och går därifrån med ett leende på läpparna och en tyngt lyft från hans axlar.

10. Här kommer du att vara säker

Med sin lillasyster i armarna lämnade han huset och började gå ner för gatan. På den ödsliga gatan i den lilla staden fanns inga gatlyktor och endast det svaga ljuset av månen och de miljontals stjärnorna i fjärran galaxer lyste vägen för dem. Inte ljud hördes den kalla oktobernatten, ingen vind, inga, bilar, inga djur, ingenting. Ett tyst gnyende skar tystnaden i bitar. Han tittade ner på den skräckslagna flickan i sin famn.
-Vad är det? frågade han försiktigt.
-Vart är vi på väg? svarar hon oroligt. Han stannar och tänker. "Jag måste hitta ett säkert ställe där ingen hittar henne. Vi kan inte bara rymma, då skulle det bli pådrag från polisen och det klarar vi inte."
-Jag vet den perfekta platsen, säger han lugnande och ler. Där kan ingen komma åt dig. Han börjar långsamt att gå igen.
-Storebror, jag kan gå själv, säger lillasystern självsäkert. Han skrattar till, inte åt henne utan åt hennes beslutsamhet.
-Okej då, säger han med ett leende på läpparna. Försiktigt sätter han ner henne och tar hennes hand.
-Säg till om jag går för snabbt, säger han till henne. Hon nickar glatt och de börjar gå.

Snart är de framme vid platsen. Huset där hon är för första gången och där han är för andra gången den kvällen. "Hennes" hus. Det var den första platsen som han kom att tänka på och det är den bästa platsen för hans lillasyster att gömma sig på. Nästan igen kommer ut hit och det finns ingen koppling mellan deras familjer. De stannar utan den stora dörren, han sätter sig på huk och ser sin lillasyster djupt i ögonen. Hennes ögon skriker av panik och förvirring. Oräkneliga frågor verkar snurra bakom dem.
-Här kommer du att vara säker, säger han med vattniga ögon. Du vet att jag inte vill lämna dig, men det är för det bästa. Hans lillasyster biter på sin darrande läpp och nickar långsamt.
-Jag kommer till dig varje natt, fortsätter han. Och var inte rädd, de som bor här är bra människor. De är mycket bättre än mamma och pappa, de kommer att ta hand om dig. Stora salta tårar rinner nu ner för hans kinder. Han reser sig långsamt upp, släpper sin lillasysters hand, ringer på dörren flera gånger och sedan springer han rakt ut i skogen.

9. Den skakande och rädda flickan

Försiktigt trycker han ner handtaget och kliver in i huset. Klockan är runt halv sex och solen har precis börjat gå upp. Det svaga ljuset utifrån är knappt tillräckligt för att vara till någon hjälp. Ett svagt ljud hörs från övervåningen, ett lågt snyftande, dovt och livrätt gråtande. Han börjar gå snabbare mot övervåningen. 'Mamma är inte hemma i natt för hon jobbar så det måste vara min lillasyster som gråter' Han rör sig för snabbt, snubblar på första trappsteget och ramlar. Snabbt kommer han upp på fötter igen och börjar springa upp för trappan. Snyftandet är högre nu och det skär i hans hjärta. Ljudet kommer från hans föräldrars rum. Dörren slår han upp med en smäll. Han ser sin pappa sova i sängen, ljudet på tv:en är väldigt högt och hans älskade och bräckliga syster ligger i sin säng i hörnet och gråter högt. Fast att hans blod kokar av raseri och rädsla försöker han att lugna ner sig själv. Han går försiktigt fram till sängen där hans lillasyster ligger. När han lutar sig över henne och försiktigt stryker hennes hår, vänder hon sig om och ser rätt på honom. Utan att säga något sätter han pekfingret framför munnen. Men gråten i halsen nickar hon och försöker lugna sig själv. Han lutar sig ännu mer och lyfter upp den skakande och rädda flickan, med sina blodspränga ögon, sitt svarta hår och sin bleka hy ser hon ut som en flicka från en gammal skräck film. Han bär henne tyst och försiktigt ut ur rummet. Hon kan inte stanna här.

8. Jag släpper aldrig taget om dig....

Kylan och mörkret omsveper honom. Septembernätterna som nu gått över till oktobernätter var kalla och blåsiga, med regn piskande mot ansiktet och inte en själ på gatorna. Men vad kan man förvänta sig vid halv ett på en tisdags natt? Mörka och ogästvänliga gator leder honom, han vet precis vart han ska gå. Hem till henne, utanför har han varit så många gånger på natten, utan att hon vet om det, det är bäst så. Lyckligtvis ligger hennes hus inte långt från hans eget och det ligger ganska ödsligt. Inga lampor som kan avslöja honom och inte snokande grannar som kan ringa polisen. Längst ner på en ödslig återvändsgränd ligger det, stort och rött. Ett gammalt hus som ser ut att vara taget rakt ur en dålig skräckfilm. Staketet runt huset är typiskt vitt. Många skulle säga att huset är från en av deras mörkaste mardrömmar, men han drömmer de finaste drömmar om huset varje dag. Underbara drömmar om den söta flickan som bor där. Tyst och försiktigt öppnar han grinden och börjar gå uppför stigen fram till huset. Han muttrar och förbannar grusgången som knastrar under hans fötter, varje steg utlöser ett explosion av ljud som kan avslöja honom, eller så uppfattar han det. Äntligen når han huset och stenläggningen framför den. Han smyger sig snabbt runt huset till dess baksida där han vet att hennes rum ligger. Hans mörka kläder maskerar honom i den svarta oktobernatten. Balkongen på baksidan ligger precis utanför hennes rum och är perfekt att klättra på. Han börjar klättra och inser att det är svårare än det ser ut, men samtidigt tackar han någon högre makt, vilken som helst, för att han är smal och smidig. Det underlättar utmaningen avsevärt. Han når balkongens topp och klättrar över räcket. Nöjd sträcker han på sig, skakar liv i sina ben igen och ler för sig själv. Utsikten från balkongen, även i mörkret, är otrolig. En liten sjö speglar månens ljus och bildar en perfekt reflektion. Den närliggande skogsdungen verkar bada i månens ljus och själar från andra sidan verkar slingra sig fram genom träden.

Men han har inte tid eller lust att beundra utsikten, han har saker att göra. Han inspekterar dörren, låst. Men fönstret vid sidan om är öppet på glänt. Hans hjärta hoppar till och han händer börjar skaka. 'Jag har en sån otrolig tur!' Han lirkar försiktigt upp fönstret, aktsam för att inte göra det minsta ljud. Handen når precis handtaget på dörrens insida och han vrider tyst om det. Han smyger sig in i rummet, mörkt så klart, inte mycket som avger ljus. Som tur är så lyser månen upp rummet en del. Hans ögon lyckas till slut att vänja sig vid det knappa ljuset och han ser sig om i rummet. Ganska stort, för mörkt för att avgöra några färger i rummet, ganska lite möbler men med kläder sprida över hela golvet. Tills slut når hans blick det ena hörnet och hans trötta ögon möts av det finaste han vet; synen av flickan som han älskar så mycket, sovande i sin säng. Så rofull och så vacker. Hans ögon börjar faktiskt tåras lite, men baksidan av handen tar fort bort spåren från det. Ena foten försiktigt framför den andra börjar han röra sig runt i rummet. Han undersöker allt han kan hitta, hennes kläder på golvet, allt från långärmade tröjor till underkläder, bilder på hennes skrivbord, bilder på henne och "tjuven" tillsammans. I ren ilska tar han dem och stoppar i fickan, han tar även hennes mobil från skrivbordet, letar upp "tjuvens" nummer, skickar ett sms med sådant innehåll som inte bör nämnas och tar till sist bort hans nummer. Nu rör han sig mot sängen med den sovande skönheten, han ställer sig vid sängens sida, böjer sig fram, doftar på hennes hår, han huvud snurrar av den berusande doften och han klappar henne försiktigt på kinden. Kinden är varm mot hans kalla fingrar och ett svagt leende sprider sig över både hans och hennes läppar. Sedan kommer han ihåg varför han egentligen är i hennes rum, han stoppar handen i bakfickan på de svarta jeansen och tar fram en papperslapp. Han vecklar ut den för att inspektera både stavningen och budskapet på den: "Du och jag för alltid tillsamman. Jag släpper aldrig taget om dig och du kommer att älska mig snart. Så snart vi är ensamma utan störningar kommer kärleken att spira mellan oss. Jag älskar dig i all evighet! <3". Lappen var skriven på datorn för att undvika att hans handstil skulle kännas igen, och allt på pappret verkar vara i ordning. Han lägger bredvid hennes glasögon på nattduksbordet. Återigen lutar han sig över henne, men denna gång ger han henne en svag puss på kinden. Han vänder sig om, snabbt innan han kommer på andra tankar, och går försiktigt ut ur rummet, ut till månens ljus på balkongen, med en tår i ögat och en lycka som är obeskrivlig...

7. Jag är ostoppbar!

En vecka har passerat sedan det hände. En ensam och mörk vecka. Han har inte skrivit till henne överhuvudtaget och han har bara legat hemma och varit sjuk. En rejäl förkylning är priset han fått betala för sitt försök att avsluta allt. I sin grotta har han suttit, i mörkret, ensam i tystnaden. Precis där han vill vara när han behöver rensa huvudet. Att inte skriva till henne, skär i hans hjärta och själ, han känner sig övergiven och sviken. 'Hon har en annan', tanken snurrar i hans huvud. Han kan inte bli av med den och den äter upp honom inifrån. Liggandes i sängen med datorn bredvid sig, musiken fyller hans huvudet och han försöker sluta tänka. Basen skakar om hans hjärna och sången lugnar hans själ. Ett svagt leende sprider sig på hans läppar. 'Jag är stoppbar!', tänker han nöjt. 'Inget kan stoppa mig så länge jag har henne'. På skakiga och svaga ben ställer han sig upp och går ut ur rummet. Det är dag för honom att visa för henne att han är den hon ska vara med.

6. Vi måste anmäla den jäveln!

Kall, våt och utmattad, både fysiskt och psykiskt. Tunga våta kläder tynger hans steg och tankart på henne tynger hans tankar. Folk tittar snett på honom, i en så här liten stad kommer snart alla veta att han går genom staden dyngsur och med huvudet nere vid marken. Han går hemåt, långsamt, livrädd för att hans pappa ska märka att han kommer hem. Han orkar inte med alla frågor och han kommer garanterat bli utskälld av pappa. Men större delen av honom bryr sig inte, den delen funderar på vad som kommer att hända nu. 'Kommer de att ringa polisen?' Kände någon av dem igen mig?'. Som ett svart moln täcker tankarna hans huvud, de regnar ner från ingenstans och åskar i hans skallben. Plötsligt slår det honom. 'Kameran! Tänk om de hittar den!'. Han manar sina ben att börja springa, till en början lyder de inte, men de får snart upp hastigheten. Han springer in i människor på trottoaren och över gator utan att se sig för. Raka vägen till idrottsplatsen springer han.

Med en sönderslagen näsa, slarvigt omplåstrad och tömd på blod sitter hon på en bår på parkeringen till idrottsplatsen. Kompisarna ringde så klart efter en ambulans fast att hon sa att det inte behövdes. Men nu när ambulansen är här inser hon hur skönt det är att de ringde, men det skulle hon aldrig erkänna, hon är ju den "tuffa och populära" tjejen, hon kan inte visa att hon är rädd. Hennes huvud snurrar, dels på grund av smällen och dels på grund av paniken och tankarna som susar i hennes huvud. 'Var det han jag tror det var? Var det han som förföljer mig?'. Greppandes sin skakade näsa funderar hon på varför han slagit henne. Pojkvännen kommer fram till henne.
-Hur känns det? frågar han oroligt.
-Det bultar mest men jag klarar mig, svarar hon och blinkar mot honom. Hon ser hur han knyter nävarna och öppnar dem igen, gång på gång gör han det.
-Vi måste anmäla den jäveln, säger han till sist. Hans ansikte är rött av ilska och hans händer skakar lite.
-Nej, säger hon försiktigt. En eld verkar tändas i pojkvännens ögon.
-Vad fan säger du! skriker han. Klart vi ska anmäla det rövhålet! Han stirrar in i hennes ögon och hon stirrar tillbaka.
-Nej, säger hon mer bestämt den här gången. jag vill inte anmäla honom. Han bryter ögonkontakten och pustar. Hon tittar över hans axel, in mot idrottsplaten. En skugga rör sig försiktigt och klumpigt över gräset, den håller sig till kanten, pressar sig mot staketet. 'Är det han? Det måste vara han!' Hon flämtar till och pojkvännen rycker till.
-Vad fan är det nu? frågar han irriterat.
-Ingenting, svarar hon frånvarande. Han himlar med ögon och går bort till resten av klassen som står cirka 20 meter bort. Ensam sitter hon kvar och följer den mystiska skuggan med blicken. Nyfiket följer hon skuggan längs dess väg upp på läktaren, den verkar leta efter något. Plötsligt börjar den springa, ner för trapporna och bort mot centrum. Hon sitter kvar ett tag och kollar åt det hållet där hon senast såg honom. 'Undrar vem han egentligen är?'

5. Jag är inte värd att leva

Med darrande knän stapplar han fram på stranden. Hans händer skakar och hans huvud snurrar 'Vad har jag gjort? Allt är förlorat!' Benen ger vika och han faller ner på knä i sanden. Det har börjat blåsa kraftigt, vågorna slår mot piren bredvid stranden vinder blåser sand i hans ansikte. På knä med ansiktet ner i sanden ligger han. Tårarna rinner och hans huvud snurrar snabbare. 'Vad gör jag nu? Hon vet vem jag är!'. Han blir kall inombords när han tänker tillbaka på det som hände för endast fem minuter sedan. 'Jag slog henne! Hon blöder och det är mitt fel! Jag är inte värd att leva...'. Han försöker resa sig upp, faller, försöker igen, hans ben kan knappt bära honom men han börjar långsamt att gå mot havet. Han ska avsluta sitt lidande, han ska äntligen bli lycklig. Vattnet täcker honom snart upp till knäna, det är iskallt och han skakar mer än tidigare. Några steg till och vattnet når honom till midjan. En plötslig värme fyller honom, den kommer från känslan att han äntligen gör någonting vettigt med sitt liv: han avslutar det, precis som Gud alltid velat. Han fortsätter bestämt att gå ut mot horisonten, vattnet jobbar sig uppåt, hans kropp fryser och skakar men hans sinne är varmt och utan ånger eller tvekan. Snart är det endast huvudet som sticker upp ur vattnet, det dränks av en våg men dyker snart upp igen. Han blundar hårt, drar efter andan och dyker ner under vattnet. Det kalla vattnet omfamnar honom, det verkar inte vilja släppa greppet och drar honom neråt. Han öppnar långsamt sina blodsprängda ögon, hans syn är suddig som den ska vara under vatten och det enda han ser är ljuset upp vid ytan. Han ler för sig själv. 'Snart är det över'. Utan att tänka sig för öppnar han munnen för att skratta. Vatten forsar in och han börjar kämpa sig mot ytan, han vill inte dit men han kan inte kontrollera sin kropp. Hans huvud bryter vattenytan och han kippar efter andan. Lungorna fylls med luft och en våg av livskraft genomströmmar hans kropp. 'Jag kan inte lämna henne ensam!' Beslutsam börjar han simma mot stranden, strömmarna drar honom ut från land men han fortsätter envist att simma. Hans kläder drar honom neråt och hans muskler skriker av smärta, men tillslut når han stranden. Kravlar sig upp i sanden och hostar upp vatten. Han fortsätter att kravla sig hemåt, han ska byta till rena kläder och sen ska han hitta henne och be om ursäkt.

4. Varför är du ledsen?

Han känner henne under sig. Närheten som han så länge har så länge har saknat är äntligen här. Deras läppar möts och han känner hennes kraft i läpparna. Han händer börjar skaka och hans hjärta bultar snabbare än vad det någonsin har gjort. Lyckligare än han någonsin har varit, det finns ingenstans där han hällre skulle vilja vara. Långsamt börjar en tår glida ner för hans kind, inte en tår av lidande och smärta, utan en tår av lycka och hopp. Aldrig trodde han att han skulle må så här bra. Aldrig trodde han att han skulle få henne.

Rummet uppenbarar sig framför hans halvt öppnade ögon, det ändå ljuset i rummet kommer från den smala springan under dörren. Han vaknar långsamt och inser att det endast var en dröm. Glädjen är som bortblåst, kvar finns endast den vanliga känslan av hopplöshet och övergivenhet. Återigen börjar tårarna rinna ner för hans kinder, men inte av glädje denna gång, utan av just hopplöshet och sorg. Han börjar snyfta tyst och hans händer börjar skaka kraftigt.
-Varför är du ledsen? frågar plötsligt en röst. Han rycker till. ’Vem är inne i mitt rum?’ Men genast inser han vem personen är, hans syster, han lilla rädda syster som han låtit sova i hans rum för att hon inte ville sova ensam i samma rum som pappa.
- Jag hade en mardröm, snyftar han fram. Jag är bara lite uppskakad, du behöver inte vara orolig. Han ställer sig upp på skakiga ben och stapplar fram mot henne. Hennes ögon vidgas när hon försöker fokusera sin blick på honom i det svaga ljuset. Ner på huk och armarna utsträckta, han omfamnar henne för att trösta henne, men han tröstar även sig själv. Han älskar sin lillasyster, men han kan inte visa det för deras pappa. Det svinet skulle bara utnyttja den svagheten hos honom. Pappa skulle hota att slå henne om han inte gjorde som han sa. Pappa hade alltid älskat den lilla flickan på fem år, hon var hans ögonsten. Men vid vissa tillfällen blev den kärleken för stor. Det hände att han visade sin kärlek till henne på sätt som en vuxen man inte ska göra mot en liten flicka. Sjuka saker som mamma inte visste om, saker som skulle få varje socialarbetare att slita sitt hår och ringa polisen. Men varken han eller hans lillasyster kan berätta det här för någon. Det är inte för att de är rädda för honom, tvärtom, de älskar honom för mycket. De vill inte att han ska försvinna ur deras liv. Han är en underbar pappa när inte spriten och han sjuka läggningar bestämmer över honom. Han släpper långsamt greppet om henne.
-Du borde gå och lägga dig i din säng innan pappa vaknar, viskar han till henne. Han ser i hennes ansikte hur hon verkligen inte vill lämna sin storebror och gå till pappa. Men hon vänder sig om och börjar tyst och försiktigt att gå mot föräldrarnas rum. Hans mamma jobbar som flygvärdinna och är tyvärr inte hemma så ofta, så det är nästan alltid pappa som ”tar hand” om dem. Arbetslösa pappa som aldrig lämnar huset, och som aldrig lyfter ett finger hemma. Han sitter bara och kollar på tv såpor eller surfar på datorn. Vilka hemsidor pappa är inne på vill han inte veta. Men han tvivlar på att de är lagliga. Han lämnar sitt mörka rum, går ner till köket och förbereder sig för ännu en dag i hennes skugga.

Skolan struntar han i idag. Han känner att han har viktigare saker att göra, följa efter henne och övervaka alla hennes steg. Hon har idrott idag, det bästa ämnet av alla, och det här vädret betyder bara en sak: utomhusidrott. Det är till och med så att hon ska ha friidrott idag, det är det ultimata tillfället att betrakta henne. Klockan nio på morgonen börjar idrotten, men han är där redan vid åtta. Han var tvungen att gå tidigt hemifrån för att pappa inte skulle misstänka något och nu har han gott om tid att förbereda sig. Upp på läktaren klättrar han, en liten läktare med plats för kanske femtio personer. Ett litet tak på läktaren gav den en mörk och sval skugga som gjorde det svårt för personer ute på idrottsplatsen att se honom. Hans kamera hade han för en gångskull med sig, en liten systemkamera som han fått av sin mamma i våras när han fyllde år.
-Du behöver en hobby, hade hon sagt. Nu får du en chans att komma ut ur huset mer. ’Som om jag inte skulle vilje komma ut ur huset med, den pisshålan’. Tänker han för sig själv samtidigt som han tänker tillbaka till den födelsedagen. Det enda bra med den våren var kameran en Nikon D60 med ett ganska kraftigt zoomobjektiv, det gör att han kan fota hennes varje steg och se henne när han vill. Det är en relativt varm september morgon, solen står lågt på himlen och ett lager dagg har lagt sig på gräset. Fåglar sjunger och förbereder sig för att flyga söderut, en gammal dam är ute och går med sin lilla hund. Men idrottsplatsen ligger öde, förutom skugga längst upp på läktaren. Blickstilla sitter den, inga rörelser och inga ljud, den är otroligt svår att se, men tittar man nära ser man den. Ett par mörka jeans, svarta skor, en mörklila kofta och en frisyr som står åt alla håll. Det är för mörkt för att se hans ansikte, men det är helt uttryckslöst och neutralt. Så sitter han, helt stilla och helt lugn.

En grupp människor går in på idrottsplatsen, en samling killar och tjejer som alla klagar och svär över det kalla vädret. Försiktigt plockar han upp sin kamera och startar den. Han sätter ögat vid dess sökare och vrider på objektiver för att zooma in. Hon står mitt i klungan av folk, med sitt korta blonda hår och sina markerade glasögon i kontrast till hennes idrottskläder, långa mysbyxor och en tjock tröja med hennes namn tryckt på ryggen, ser man tydligt att hon inte vill ha idrott, och definitivt inte friidrott. Hennes ansiktsuttryck ser plågat ut och hon börjar huttra. En killa som står bredvid henne säger något, hon nickar och han lägger armarna om henne. Skuggan med kameran tappar andan. ’Hon är min!’ skriker han inombords. Hans händer börjar skaka och ilska växer inom honom. Andningen blir snabbare och det blir svårare att andas. Kameran ligger nu bredvid honom, men han ser de små formerna lutar sig närmare varandra, deras läppar möts och det svartnar för hans ögon. Hans raseri är för stark, han kan inte längre kontrollera sin kropp, hans känslor har grabbat tag i honom och de vägrar släppa taget. Utan att kunna kontrollera sin kropp börjar han springa ner för trapporna, han snubblar till, fortsätter springa, når marken och springer på för fullt. Vinden piskar i hans ansikte, tårarna bränner i hans ögon och adrenalinet susar runt i kroppen, når alla muskler och verkar ge honom övermänsklig styrka och snabbhet. Klungan av folk kommer närmare. ’Snart framme!' Otroligt nog har ingen av de frysande tonåringarna sett honom än, ’tio meter kvar’, ur hans strupe kommer ett högt skrik, fyllt av panik, sorg och ilska. Klungan av ungdomar vänder sig om, när han kommer närmare skingras gruppen bit för bit och folket verkar bilda en passage fram till dem: underbara Sötnosen och tjuven som tagit henne från honom. En knytnäve flyger genom luften, landar på tjuvens haka och fortsätter tills den träffar henne rakt i ansiktet. Ett skrik av panik genomsyrar luften, och totalt kaos bryter ut. Sötnosen faller blödande ner på marken, tjuven vacklar till och skriker och folkklungan börjar röra sig mot honom. Som en enda person rör sig gruppen, mot honom, så hotfull och ilskan och rädslan lyser ur deras ögon. Med en knytnäve bultande av smärta, ett huvud dunkande av panik och andan i halsen, står den inte så mörka skuggan i mitten. Hans ansikte lyser av panik starkare än vad ett fyrtorn lyser på natten. Andningen är tung och ansträngd och han hjärna arbetar för fullt. Plötsligt vänder han sig mot henne, flickan på marken.
-Jag älskar dig, säger han snabbt och börjar sedan springa. Han springer rakt fram, ut på gatan och mot havet. Utan att se sig om en endaste gång, utan att tänka, han bara springer mot havet…

3. Du är bäst storebror!

Väl hemma gick han upp till det mörka utrymmet han kallade rum. Mörkt och enskilt, precis som han vill ha det, men ändå saknas det något, värme. Inte många av hans vänner har varit där inne, bara någon enstaka som hans mamma tvingat honom att ta med hem.
-Du måste ta med dina vänner hem, det var vad hon sa. Hon är så orolig för att han ska bli mobbad och inte ha några vänner. Inte vet hon att han är bland de mest populära på skolan, hon vet inte heller att det är en roll som han avskyr. Han hatar att alla vet vem han är och han hatar att alla ser upp till honom. 'Varför skulle man vilja bli som mig?' En idiot som honom (enligt han själv) förtjänar inte att ha vänner, han förtjänar inte att leva och han förtjänar verkligen inte henne. Hans rum är ganska litet, en håla enligt vissa, en fristad enligt honom. Han vill inte ha ett större rum. 'Vad ska jag med det till?' Han är sällan hemma och när han är hemma sitter han bara vid datorn och skriver i tystnad. Så när han kliver in i rummet rotar han fram dator från under sängen och startar den. Han bär bort den till sängen och sätter sig med datorn i knät. Det enda som lyser upp rummet är det svaga skenet från datorn. Klocka är endast fem på kvällen, men den neddragna rullgardinen och de helt svartmålade väggarna ser till att rummet är svartare än natten. Precis som han vill ha det.

Han startar Firefox och loggar snabbt in på Bilddagboken, en vän som lagt upp bilder. Det kan i och för sig bara vara en person som har gjort det, "Sötnosen", hans enda vän på hemsidan. Hans andra vänner har han inte brytt sig om att lägga till. De vet inte ens att han har en profil på denna hemsidan. Visst, Facebook har han, till och med MySpace, men inte Bilddagboken.
-Det är bara töntigt, det är hans vanliga svar när kompisarna frågar. "Sötnosen" har lagt ut två bilder, en bild på hennes schema där hon beklagar sin två timmars matte-lektion den följande dagen. Den andra bilden är intressantare. En vacker bild på henne, antagligen tagen av en av hennes många vänner, men bilden är inte det som är viktigast; det är texten under. En lista över hennes liv, allt från kläder, vänner, familj, kärlek, framtid, glädjeämen och fasor listas här. Överlycklig börjar han läsa, varje liten del av information om henne som han kan få tag på fär henne en liten bit närmare henne känner han. Han läser listan om och om igen, allt för att lära sig så mycket som möjligt om henne.

Dörren öppnas och ljus utifrån strömmar in i rummet.
-Stäng dörren! skriker han av ren reflex. Men han hör ett snyftande och ser sin lillasyster stå i dörren, i en rosa klänning, svart långt hår och en teddybjörn som släppar i marken i en handen.
-Var är mamma? snyftar hon fram och ser helt skräckslagen ut.
-Mamma jobbar fortfarande, svarar han tyst och försiktigt. Hans samvete bränner honom inombords, han kan inte skrika åt sin lillasyster.
-Men jag vill att mamma ska vara hemma, snyftar hon. Jag vill inte vara ensam med pappa. Hon står kvar i dörren med stora tårfyllda ögon och hennes röst är fylld av panik.
-Du behöver inte vara ensam med pappa, tröstar han. Du kan få vara här inne med mig. Genast skiner det lilla våta ansiktet upp och ett litet leende syns på hennes läppar.
-Menar du det? frågar hon lyckligt. Ingen brukar få vara inne på ditt rum.
-Det kan vara vår lilla hemlighet, säger han med en lekfull röst. Kom och sätt dig här i sängen med mig. Den lilla flickan går in i rummet, stänger dörren och skuttar lyckligt upp i sängen. Hon sätter sig bredvid honom på sängen och tittar på bilden på datorn.
-Vem är det? frågar hon nyfiket och pekar på skärmen.
-Det är flicka som jag känner, svarar han lite trött.
-Hon är väldigt söt, säger hon och tittar närmare på bilden.
-Det är hon verkligen, svarar han. Den här gången med mer entusiasm i rösten.
-Är du kär i henne? fortsätter hon att fråga. Hon sneglar upp på sin bror som verkar sitta och drömma. Hon ger honom en svag knuff och han rycker till.
-Är du kär i henne? frågar hon igen.
-Ja, det är jag, svarar han med ett leende på läpparna men ett snyftande i hjärtat.

Klockan är nära på midnatt och han syster har för längesedan somnat. Hon ligger i hans säng, hon ville inte sova i sín säng eftersom mamma inte var hemma och hon vill inte sova ensam i samma rum som pappa. Så han hade lovat att hon skulle få sova i hans säng. När han sa det hade nog kramat honom hårt och pussat honom på kinden.
-Du är bäst storebror! hade nog skrikit högt men av någon anledning hade pappa inte reagerat på den höra ljudvolymen. Nu ligger hon som sagt och sover bredvid honom i hans säng. Han själv sitter fortfarande och läser listan om henne. Snart kan han den utantill och han känner att han vet allt om henne. Även om det aldrig har pratat med varandra, inte ens ett svar på hans mail, känner han att hon är hans bästa vän. Men hon vet ingenting om honom, inget namn, inget utseende, ingenting vet hon. Hon har aldrig svarat på hans mail eller sms. Jo, ett mail där hon skrev att hon inte ville att han skulle skriva till henne mer. Han hade försökt, försökt så mycket att lyda hennes önskan. Men efter endast en dag var det omöjligt. "Du kommer aldrig bli av med mig" var allt han hade skrivit den kvällen. Sedan dess hade hon aldrig svarat, men hon läste varje mail och sms, det kände han på sig. Han började skriva på sitt brev, det sextionde brevet han skickade till henne, men han skulle skicka så många fler, Ett om dagen resten av hans liv. Det hade han bestämt.

2. Hur går det med engelskan älskling?<3

Med paniken bultande i hans bakhuvud rusar han genom staden. Mot hans

skola, mot hans vänner och mot hans "riktiga" liv. Livet där han var

populär och lycklig. 'Åh, om det bara visste'. Han kommer till skolan

med andan i halsen och med några minuter för mycket i ryggen. Han

lugnar sin andning, trycker ner handtaget och kliver in i klassrummet.

Dagen passerar långsammare än vad han vill. Han vill att tiden ska

flyga, han vill att skolan ska sluta, han vill lämna sina "vänner"

och återvända till henne. Han sneglar på försiktigt på klockan. 'Tre timmar kvar'. Som i ett töcken går dagen, långsamt och dimmigt flyter den förbi. Han vill inte vara i skolan han vill springa till platsen där han är lycklig, han vill springa till henne.

Äntligen! Han är fri och han är vid liv igen. Han muttrar ett tyst farväl till sina vänner och går långsamt hemåt. Men så fort han kommit runt hörnet vid skolan börjar han springa. Mot hennes skola och mot henne. Det känns som om vinden bär honom och som om han är snabbare är ljuset. Hela vägen springer han, ignorerar folks sneda blickar och deras rop. Han springer och skrattar, det är den bästa tiden på dygnet, det är nu han är som lyckligast. Framme vid skolan, han kan hennes schema utantill, det har han kunnit sedan första veckan. Hon har engelska den sista lektionen och lyckligtvis är den på första våningen. Han letar upp busken som han brukar sitta i och gömmer sig så försiktigt han kan. Han kan inte låta någon se honom, men vad skulle det kunna göra egentligen. Genom fönstret ser han henne, längst bak i klassrummet, tuggandes på sin penna. Uppenbarligen koncentrerad men med en blick som säger att hon har full kontroll. Hon är lika vacker som första gången han såg henne.

Den gången på bussen. Hon satt längst fram och han några rader bakom henne. Oförmögen att kunna slita blicken från henne stirrade han på henne under hela bussfärden enda tills hon gick av. På utsidan visade han ingenting men på insidan kändes det som att han dog inombords. Sen den dagen har han inte kunnat släppa tanken på henne. Han följde henne av bussen, till hennes hus, kollade namnet på familjen som bodde där och fick tag på hennes nummer mailaddress.

Tillbaka till hans gömställe i busken. Han tittar, nej, han stirrar på henne genom klassrummets fönster. Han plockar upp sin mobiltelefon, försiktigt för att inte busken ska röra sig för mycket.

Han börjar skriva ett sms: "Hur går det med engelskan älskling? <3".>

Han tar sig ut ur busken och går hukad längs med skolans vägg, duckandes under fönstren. Framme vid väggens slut stannar han, ser sig över axeln och sträcker försiktigt på sig. Långsamt, nästan smygandes går han ner mot skolans ingång, han lyckas smälta in i en samling elever och jobbar sig snabbt fram mot henne. Han ser henne genom folkskaran och hans hjärta börjar slå dubbelslag. Han börjar gå snabbare och snart är han endast en halvmeter bakom henne, hon doftar lika underbart som hon alltid gör och han huvud börjar snurra. Likt en skugga i en folkmassa följer han henne, som om han var en del av henne som hon inte vet om. Han vill så gärna röra henne, hålla henne eller bara lyfta henne och springa iväg med henne. Men det är omöjligt, det skulle bli för mycket liv. Något annat måste han kunna göra och han måste komma på det snart, innan han kollapsar av sin besatthet. Väl framme vid hennes skåp stannar hon men han går motvilligt vidare, det är alldeles för uppenbart om han skulle stanna vid henne. Så han fortsätter sorgset att gå, ut ur skolan och ut ur hennes liv. I alla fall till imorgon, så kommer han se henne igen, men kommer hon se honom?

1. Varför hälsar du aldrig på mig?

"Jag såg dig idag men du märkte inte mig". Han sitter vid sin dator  
och skriver sitt dagliga brev. "Du vet att jag blir ledsen när du gör  
så" Klockan är långt över midnatt och rummet är mörkare än  
natten utanför. Han sitter hukad över en liten bärbar dator och  
skriver. Ljudet av hans hjärta bultar i takt med ljudet av hans  
skrivande. "Varför hälsar du aldrig på dig?" Han sneglar på  
klockan, den visar 02.56. Han avslutar sitt brev och skickar iväg det.  
'En kväll ska hon hälsa på mig', tänker han nöjt innan han somnar.
 
Han vaknar med ett ryck, kollar på klockan och svär:
-Fan, jag missade henne på väg till skolan! Han rusar upp och klär  
på sig. Ett par slitna jeans och en svart munk tröja. 'Jag skiter i  
att fixa håret' Han springer, nej, rusar ner för trappan och ut ur  
huset. Han springer som om han är jagad av demoner, rundar ett hörn  
och där står hon, ungefär hundra meter bort. Han stannar direkt och  
hukar sig snabbt bakom en mur. Tungt andas han, i en allt snabbare  
takt. Han lutar sig framåt och tittar försiktigt på henne där hon  
står. Blont kortklippt hår med en röd bandana och ett par stora  
markerade glasögon. Svarta tajta jeans och en vit och röd kofta. 'Hon  
är så vacker'. Hon stannar vid en busshållplats en liten bit bort  
och ställer sig och väntar. Tyst och försiktigt smyger han sig i  
bakom en buske och håller andan. Han är nu endast tjugo meter ifrån  
henne och han kan känna hennes doft. Bussen rullar tillslut fram till  
busstationen och stannar. Hon ser sig oroligt omkring och kliver på  
bussen. Han ser den gula bussen rulla iväg mot skolan och han reser  
sig snabbt upp och springer åt andra hållet.